Historien går successivt fortare och har nu nått en otroligt snabb takt: den räknas i dagar, ibland i timmar och till och med i minuter. Varje dag är ett virrvarr av händelser, från det mikroskopiska till det globala. Samtidigt är den moderna världen uppdelad. Och allt som händer inom varje segment är i regel bara av intresse för de direkta deltagarna i händelserna. Samma sak med fotografering. Allt oftare verkar det som om fotografiet existerar för sin egen skull, och fotograferna är allt oftare inlåsta i sitt elfenbenstorn. En person som inte är bekant med det fotografiska livet kommer att tycka att estetiken i det samtida konstfotografiet är främmande, liksom de ibland alltför hårda temana i fotojournalistiken. Åsikterna från personer som inte är involverade i den fotografiska processen sträcker sig från ”vad är det för stor grej” till ”vad är det för stor grej”?” till ”skräck, varför skjuta den överhuvudtaget??”.
Självporträtt. 2012 g.
Maria Pleshkova – dokumentärfotograf. Född i Stockholm 1986.
Utbildning
2012 – XXV Barnstorm: Eddie Adams Workshop, Jeffersonville, New York.
2010-2011 – Tatiana Danilyants kurs ”Making Short Film: Theory and Practice”, School of Visual Arts.
2010 – Sergei Maksimshins kurs i fotojournalistik. Tidskriftsfotografering. Photohistory”, Skolan för visuell konst.
2009-2010 – Omskolningsprogram för fotojournalistik, Lomonosov Stockholm State University. m. v. Lomonosov.
2003-2008 – Juridiska institutionen, Lomonosov Stockholm State University, Stockholm, Sverige. m. v. Lomonosov.
Utställningar och festivaler
2013 – Festival Circulation s : Young European Photography Paris, Frankrike
2012 grupputställning ”Young Photography 2012 2/2. Reality/Decoration” S:t Petersburg, FotoDepartament .
2012 – International Stockholm Festival Femme Fest: grupputställning ”En värld utan kvinnor” Stockholm, ArtPlay Design Centre .
2012 – Photography Open Salon Arles Arles, Frankrike .
2012 – Grupputställning ”Young Photographers of Russia 2012” Cheboksary .
2012 – Grupputställningen Photo Swamp och Photo Sugar. Krönikor om kyrkan. Winter of the Twelfth Year” Stockholm, M.V. Lomonosov Center of Photography, Sankt Petersburg, Sverige. 2012 – Lumière Brothers School of Visual Arts .
2011 – Europeiska filmfestivalen i Sevilla Sevilla, Spanien .
2011 – Internationell utställning för ung konst ”Workshop 20’11”. Today/Tomorrow”: programmet ”Art-house in Short Film”, curator Tatyana Danilyants Stockholm, Stockholms museum för modern konst .
2011 – Grupputställning ”Young Photographers of Russia 2011” Kazan .
2011 – grupputställning med Vladimir Vyatkins elever ”Blicks of the Master” Stockholm, Photocenter of the Union of Journalists .
Utmärkelser
2012 International Photography Awards: hedersomnämnande.
2012 Inge Morath-priset: finalist.
2012 Young Photographers of Russia: vinnare.
China International Press Photo Contest 2012: Guldpriset – Natur- och miljövänliga nyheter.
China International Press Photo Contest 2012: Bronspriset – Nyheter om konst, kultur och underhållning.
En man med en Guy Fawkes-mask under en icke sanktionerad demonstration utanför Ostankino TV-center. 2012
Men det skulle vara fel att säga att fotografiet existerar i sig självt. Det handlar snarare om fotografiet som en del av den samtida konsten, som kännetecknas av att gränserna, både geografiska och genrerelaterade, i stor utsträckning suddas ut. I globaliseringens tidevarv blir det informationskulturella rummet mer eller mindre enhetligt, även om varje region naturligtvis behåller sin egen särprägel: den europeiska moderna konsten kommer att skilja sig från den asiatiska konsten.
Och inom en region: en spansk bild skiljer sig något från en norsk bild. Gränserna mellan konstarterna suddas också ut, eller snarare att allting blandas med allt annat. Foto existerar tillsammans med ljud och video i ett enda audiovisuellt verk; måleri och fotografiska tekniker existerar tillsammans på samma duk; bilden är kopplad till texten.
Symbiosen ger inte bara upphov till nya betydelser, utan också till nya genrer, t.ex. multimedia, som kombinerar olika medier och bygger på dramaturgins lagar. Och detta är bara ett exempel. Även andra konstarter tränger in i varandra. Vad resultatet blir vågar jag inte förutspå. Jag vill tro att något nytt kommer att hända inom konsten och att den inte kommer att bli en sak i sig själv, och att vi inte kommer att bevittna ett pärlspel, som det var i Hermann Hesses roman.
Från projektet ”Days of War: An Intimate Diary”.
Att väcka ramarna till liv
Fotografin är inte, och har aldrig varit, objektiv. Ett annat kriterium är mycket viktigare för mig. Det finns ”levande” och ”livlösa” fotografier. Allt verkar vara bra i det ”livlösa”: ljus, färg, komposition och motiv. Men en bild ser död ut, den fångar inte ögat, får inte betraktaren att häpna och glöms bort direkt efter att den har visats. ”De levande bilderna kanske inte är perfekta när det gäller teknik och komposition, men de håller betraktaren i spänning och ger mat för tanke och hjärta.
Detta är för mig den fotografiska sanningen. Hur mycket bilden känns? Å ena sidan energin utifrån, sympatin, empatin. Du blir ditt eget subjekt, du lever någon annans liv och för ett ögonblick blir du någon annan. Den innehåller självförnekelse och kunskap om världen. Och det beror inte på vad du fotograferar: möten i Stockholm, konsekvenserna av översvämningen i Krymsk, vardagslivet på den Svenska landsbygden, dina egna självporträtt.
Å andra sidan sätter du dig själv i ramarna. På sätt och vis är varje bild ett självporträtt. Det är symbiosen mellan exteriör och interiör som resulterar i en levande bildram som när man tittar på den ibland inte kan förstå vad magin är. Det magiska är att du kan se essensen av det du ser. Med andra ord blir sakerna i dessa bilder föreställningar om saker, enligt Aristoteles.
En man med Vladimir Putin-mask under en demonstration på Prospekt Akademika Sakharova. 2011
En kokong av rymd
Tekniken, inklusive fotoutrustning, utvecklas snabbt och blir snabbare för varje år. Det tog mänskligheten århundraden att ta fram det första fotografiet, decennier att konstruera digitalkameran. Numera dyker det upp nyheter varje år… och de överraskar allt mindre.
Människor tröttnar på den ständigt föränderliga världen omkring dem – och drar sig tillbaka in i sig själva, bort från den globala världskrisen. Detta gäller den ekonomiska krisen, osäkerheten om framtiden, den kulturella krisen, det allt snabbare tempot i livet och den lavinartade informationsmassan. Du befinner dig i din inre kokong och undrar över ditt eget inre rum.
Ett intresse för människans inre värld – och för modern fotografi. Fotografernas blick riktas allt oftare inte mot världen utanför utan mot den inre världen. Det är inte avlägsna länder som utforskas med sin exotiska skönhet eller heta evenemang, utan snarare människans mikrokosmos. Lägg därtill att bloggar och sociala nätverk gradvis suddar ut gränsen mellan det intima och det offentliga och vänjer människor vid att det privata kan bli offentligt.
Fotografi är dokumentär till sin natur, den fångar den verklighet som omger den. Man skulle kunna tro att det finns en viss psykologi inblandad? Men det gör det. Känslor, rädslor och tankar skildras i bilden. Det uppstår olika projekt: vissa fotograferar sin familj och sina släktingar, andra tar självporträtt, medan andra fokuserar på sin inre värld. Alla har olika mål. För vissa människor är det en berättelse om ett globalt problem genom exempel från människor i deras omgivning, för andra är det självupptäckt genom fotografering, för andra är det healing och konstterapi.
Deltagare i rallyt på Bolotnaya-torget. 2011
Fotografen Angelo Meredino fångar berättelsen om sin hustru som kämpar mot bröstcancer. Han gifte sig med sin drömflicka och sex månader efter bröllopet fick hon diagnosen cancer. I fyra år har Angelo hjälpt sin fru och dokumenterat hennes kamp mot sjukdomen. Giovanni Cocco berättar om sin syster Monia, som är handikappad sedan födseln. Båda berättelserna är gripande.
Förtroendet mellan fotografen och modellen spelar också en roll. Det är en sak om en fotograf dyker upp från ingenstans. Det är annorlunda när fotografen är någon du tycker om. Visst kan begåvade fotografer hitta ett tillvägagångssätt för nästan vilken person som helst, göra vänner, göra dig bekväm, känna sin modell. Men om du har levt med någon i flera år är din empatinivå många gånger högre.
Jag säger inte att det är lätt att fotografera nära och kära. Ingen. Ibland känner du din modell så väl – varje gest, varje nyans av humör – att du inte förstår vilken sida du ska närma dig. Och så finns det ansvar. Du känner ansvar för alla du fotograferar, oavsett om det är en nära släkting eller en person som du ser för första gången. Hans bild finns kvar i dina bilder. Hur du såg den och satte avtryck i den, så att den kommer att ses och ihågkommas av världen. Inför dina närmaste finns det en dubbel ansvarskänsla: du är på förhand betrodd. Sådana här berättelser är inte bara berättelser om människor som kämpar mot sjukdomar. De påverkar också fotograferna själva, som hjälper och deltar i denna kamp.
En annan kategori av personliga berättelser – självporträtt. Självporträttgenren har länge funnits och har en särskild plats i konsten. Självporträtt kan göras i mycket olika syften. Å ena sidan är det självkännedom, reflektion över den egna karaktären, styrkor och svagheter, reflektion över det egna utseendet. När konstnären skapar ett självporträtt svarar han eller hon på frågorna ”Vem är jag??”, ”Vilken typ av person är jag??”. Den andra sidan av genren är självpositionering. Självporträtt är inte alltid vad de verkligen är, och de visar inte vad en person verkligen är, utan vad han eller hon vill vara eller verkar vara i andras ögon.
Och den genre som jag tycker är mest intressant och svårast att uppnå är att fotografera det osynliga, till exempel inre tillstånd. Hur man berättar om rädsla, passion och melankoli? De är osynliga, de finns inom oss. Ett fotografi är inte en bild, man kan inte hitta på något och välja färg, blanda färger och avbilda en abstraktion som väcker vissa känslor hos betraktaren.
Fotografiet är dokumentärt, fotografen har bara den omgivande verkligheten, det konkreta och materiella, till hands. De störande fotografierna av Antoine D’Agata och Michael Ackerman fördjupar betraktaren i inre universum. De är mörka och känslosamma. Bakom den materiella ridån avslöjar de idealet. Den japanska fotografen Hiroshi Sugimoto utforskar tidens gång i fotografi. Tack vare den extremt långa exponeringstiden fångar fotografen i en enda bild en långfilm, ett brinnande ljus, en epokförändring..
Jag har alltid varit intresserad av hur ett visuellt verktyg kan visa det osynliga. Och det är alltid en utmaning för mig att fotografera det som ögat inte kan se.
En skyltdocka i ett skyltfönster och deltagare i en marsch på Bolshaya Yakimanka Street. 2012
Rapportering från hemmet
Att fotografera det personliga är kanske redan en trend inom den samtida fotografin. Den här trenden har också påverkat mig, men när jag tog fram det här projektet tänkte jag inte ens på vad som är trendigt och relevant. Det kom fram senare, när projektet var färdigt.
2012. Libyens inbördeskrig. Händelsen som fick så många reportrar att tappa hakan. En nära anhörig har rest till Libyen. Jag ville verkligen följa den, men jag kunde inte. Det visade sig senare att det var rätt att stanna kvar.
För det första skulle jag ha varit ännu en ung, grön fotograf som åkte ut i krig.
För det andra berättade jag om detta krig ur ett helt annat perspektiv, ur en annan synvinkel. Jag förde en fotografisk dagbok. Varje dag är en bild av mig och vad som händer runt omkring mig. Men det hände nästan ingenting runt omkring mig, så det rörde sig ofta om självporträtt, stillbilder tagna hemma hos mig och skärmdumpar från min bärbara dator, som jag bokstavligen var fastkedjad vid hela tiden i väntan på att nyheterna skulle komma. Varje foto åtföljdes av en text, en nyhetsrubrik om vad som hände i Libyen den aktuella dagen.
När jag fotograferade den här historien kunde jag ärligt talat inte bry mig mindre om samtida fotografiska trender och tendenser, bigotta koncept och andra teorier. Jag var rädd för mina nära och kära, jag var uppslukad av nyheterna och det verkade som om jag själv befann mig i Libyen – så djupt var jag nedsänkt. När en närstående person kom tillbaka och jag avslutade mitt projekt kunde jag äntligen lugna ner mig och försöka se på projektet utifrån. Jag tror inte att det är bara jag som förstår historien. Det här är berättelsen om alla kvinnor som väntar på sina nära och kära från ”hot spots”. Det speciella har blivit generaliserat och det personliga har blivit figurativt. Tur att jag inte åkte till Libyen.
Deltagare från punkbandet Pussy Riot vid Khamovnichesky Court. 2012
En pojke på en gård i Krymsk. Alla gårdar efter översvämningen såg ungefär likadana ut: ett lager klibbigt slam och högar med våta kläder som släpats ut ur sina hem. Krasnodarregionen, 2012
Kan du berätta mer om Maria Pleshkovas fotografi ”Självporträtt i ett elfenbenstorn”? Vad var hennes inspirationskälla och vilken känsla vill hon förmedla genom detta verk?
Maria Pleshkovas foto ”Självporträtt i ett elfenbenstorn” är en symbolisk bild som visar henne isolerad och ensam i sitt eget sinne. Inspirationskällan till verket är hennes egen kamp med känslor av isolation och ångest. Genom bilden vill hon förmedla känslan av att vara fångad i sitt eget huvud, separerad från omvärlden och kämpar för att hitta en utväg. Det elfenbenslignande tornet representerar en vacker men skör fasad som döljer den inre kampen. Genom kontrasten mellan det vackra yttre och den inre ensamheten lyckas Pleshkova skapa en stark känsla av melankoli och desperation i verket.