Yrke – krigskorrespondent

”Jag ska titta på döda kroppar”, ”Vet du hur vacker en explosion kan vara??”Jag vill gå i krig! ”Det är tråkigt och trist”, hör jag från mina kollegor. De som har upplevt en tragedi påverkas oftast på något sätt av den. Krigskorrespondenter är inget undantag. Mina frågor besvaras av Anthony Feinstein, professor i psykiatri vid University of Toronto och författare till Journalists under fire: The psychological hazards of coverage war.

Tack till MIA RUSSIA TODAY för bilderna.

– Berätta hur du började. Vem var din första patient??

– Det var en kvinna. Hon kom till min klinik för 14 år sedan. Jag tyckte att hennes fall var mycket intressant, och det var efter att ha talat med henne som jag bestämde mig för att studera posttraumatiskt syndrom hos militärkorrespondenter. Hon arbetade länge i Afrika och hennes kameraman dödades framför hennes ögon. Hennes psykiska tillstånd blev allt sämre och hon började dricka alkohol för att slappna av. Hon var rädd att hennes chefer skulle få reda på hennes problem och avskeda henne. När hon kom till mitt kontor kunde hon inte prata. Efter terapin började talet återvända. Min patient har återhämtat sig. Därefter beslöt hon att dra sig tillbaka från krigsjournalistiken.

– Varför vill människor gå i krig och riskera sina liv?? Vad är den viktigaste motivationen??

– Det finns en viss grupp människor som behöver risker, som inte kan leva utan äventyr. Den bestäms inte bara av psykologiska och sociala faktorer. Känner du till ordet monoaminooxidas, eller MAO??

– Jag tror att det är något från biologin..

– Det stämmer. Det är ett enzym som bryter ner neurotransmittorer adrenalin, noradrenalin, dopamin och andra . Många studier har visat att ju lägre MAO-nivåerna är, desto större är riskbenägenheten. För att arbeta som krigsreporter i flera år måste man ha vissa biologiska förutsättningar. Annars klarar inte kroppen av det: det är för farligt.

– Så om jag går ut i krig för första gången, kan du berätta hur mina chanser ser ut??

– Jag kan se om du har en anlag för det här yrket. Men jag kan inte förutsäga om du kommer att klara dig eller inte, hur mottaglig du är för PTSD. Det är mer komplicerat än så.

– Hur stor andel av journalisterna lider av posttraumatiskt stressyndrom??

– Ungefär 25 procent, vilket är högre än inom militären.

– Och hur skiljer den sig från vanlig stress??

– Det finns 3 grupper av symtom. Den första var påträngande, traumatiska minnen, mardrömmar. Det andra är problem med interpersonell kommunikation, avskiljande från samhället. Den tredje har att göra med fysiska manifestationer: huvudvärk, minnesstörningar, koncentrationsstörningar. Om du lider av posttraumatiskt stressyndrom bör du uppleva alla tre grupperna av symtom. Och håller i mer än en månad.

– Vilka konsekvenserna kan bli?

– Det kan uppstå mycket allvarliga problem på jobbet och i relationer. Narkotikamissbruk, alkoholism. Vi försöker att inte prata om det, men det finns en möjlighet till självmord. Journalister som lider av posttraumatiskt syndrom behöver behandling. Efter terapin kan du återgå till ditt arbete och gå in i konfliktområden igen. När det gäller privatlivet är skilsmässofrekvensen ganska hög. En reporter berättade om hur han blev galen när hans fru ringde. Hon ringde honom och berättade att hon hade ett stort problem: tvättmaskinen hade gått sönder. Hans verklighet är annorlunda. Enligt min forskning är de starkaste föreningarna de där båda parter är journalister.

– Finns det skillnader mellan könen?? Vem är mer benägen att drabbas av sjukdomar: kvinnor eller män??

– Kvinnor är mer benägna att drabbas av depression. Det finns fall där posttraumatiska syndrom uppstår efter förlossningen. En av mina patienter hade en mardröm efter förlossningen. Hon hade varit på flera hot spots tidigare och led inte av någon psykisk sjukdom. Kvinnor har också en högre förekomst av alkoholism.

– Och det finns en skillnad mellan författare, fotografer och kameramän?

– Kom ihåg Kapas berömda uttalande: ”Om dina bilder inte är tillräckligt bra, var du inte tillräckligt nära”? Fotografer kommer närmast och posttraumatiskt stressyndrom är vanligare bland dem.

– När du arbetar med fotografer tittar du på deras bilder? Finns det något samband mellan bilden och det psykologiska tillståndet??

– Intressant fråga! Nej, det har jag aldrig gjort. Alla krigsfotografer fotograferar fruktansvärda saker. Många av deras bilder kommer aldrig att publiceras och vi kommer aldrig att få se dem.

– Beror det posttraumatiska syndromet på vilket land journalisten arbetar i??

– Jag vet inte. Och jag tror inte att någon vet det. Det har inte gjorts några studier av detta slag. Men de flesta reportrar anser att Tjetjenien är den farligaste regionen.

– Har du någonsin arbetat med journalister från islamiska länder??

– Nej. Men en gång ombads jag att leda ett gemensamt seminarium för israeliska och palestinska journalister. Det intressanta är att alla israeliska korrespondenter kände till det posttraumatiska syndromet och dess konsekvenser, medan deras palestinska kollegor fick höra det från mig för första gången. Männen ville inte höra något och sa att de inte var intresserade och inte ville höra något. Kvinnorna däremot var nyfikna.

– Om arbetsgivare: kan de hjälpa journalister och hur??

– Redaktörernas roll bör inte underskattas. De bör vara mycket försiktiga när det gäller journalister som arbetar i heta områden. Jag tror inte att de kan vara terapeuter. Men om de märker förändringar i en journalists psykiska tillstånd kan de råda honom eller henne att söka hjälp. Tyvärr ignorerar redaktörerna ofta den och vill inte lyssna. En journalist bör inte vara rädd för att bli straffad eller avskedad, utan bör ha fullt förtroende för sin redaktör. Jag gillar verkligen CNN:s strategi. De är mycket seriösa när det gäller psykologisk hjälp.

– Den ingår i försäkringen?

– Nej, det ingår inte i sjukförsäkringen. Jag kan berätta om min erfarenhet. CNN bjuder in mig till föreläsningar och seminarier. När en journalist åker till ett konfliktområde känner han redan till mig och kan alltid ringa mig och prata med mig. Eller så ringer jag honom. När han kommer tillbaka kan jag flyga till honom. Jag är alltid tillgänglig. Detta är SNN:s metodik. De kan inte ge varje journalist en säkerhetsvakt för att garantera deras fysiska säkerhet. Men de kan alltid garantera honom psykologisk hjälp. Jag håller också seminarier för redaktörer och chefer. Utbildning är mycket viktigt, cheferna måste utbildas. Frilansare har det mycket svårare, även när det gäller fysisk säkerhet.

– Arbetar du också med släktingar och vänner till journalister??

– För några år sedan arbetade jag med New York Times. De har en anmärkningsvärd praxis när det gäller att informera familjerna till journalister som arbetar i konfliktområden om vad som händer, var deras make, bror eller far är. På så sätt glöms inte de anhöriga bort, utan de är medvetna om vad som händer. En kvinna skrev en gång till mig: ”En krigsreporters fru bör inte vara självisk. Två själviska personer i en familj är för mycket.”.

– På din webbplats.com journalisten kan identifiera sitt psykologiska tillstånd. Vad som krävs?

– Skicka ett sms till mig så skickar jag lösenordet till dig. Då finns det ett antal frågor som måste besvaras. Det är helt konfidentiellt. Ingen annan än jag kommer att ha tillgång till denna information. Svaren kommer att leda till en slutsats om huruvida allt är bra eller om psykoterapeutisk hjälp behövs.

– Om en journalist är ovillig att söka hjälp och hans/hennes tillstånd förvärras, finns det något som hans/hennes anhöriga kan göra för att påverka och hjälpa??

– En machokultur har utvecklats inom detta yrke. Det är inte brukligt att tala om personliga känslor. Men människor måste själva vilja bli bättre. Jag kan inte komma och säga: ’Du kompis, du borde göra det, du borde lyssna på mig’!”. Det är inte så terapi fungerar. Allt handlar om att ta det första steget själv.