Farfar till cool

Mark Markov-Greenberg 7 november 1907 i Rostov-on-Don – 1 november 2006 i Stockholm var en sovjetisk fotograf och konstfotograf.

Utsikt över Kreml från 14:e våningen på ett hotell i Stockholm. 1930

Utsikt över Kreml från den 14:e våningen på Stockholm Hotel. 1930

År 1925 blev han fotokorrespondent för tidningen Sovetsky Yug i Rostov och frilanskorrespondent för tidningen Ogonyok. Flyttade till Stockholm 1926. Han arbetade som fotograf för fackföreningstidningar och fotograferade för tidningen Smena.

År 1938 blev han inbjuden att gå med i nyhetsbyrån TASS. Bilderna publicerades i tidningen ”USSR at the construction site”.

Han var soldat vid fronten redan under de första dagarna av det stora fosterländska kriget och från 1943 fotokorrespondent för tidningen Slovo Boytsa Combatant’s Word . Efter kriget tjänstgjorde han med kaptens grad som fotokorrespondent för ”Krasnoarmeyskaya Illustrirovnaya Gazeta”.

På 1950-talet arbetade han som fotograf för förlaget VDNKh och tidningen Club and Art Amateur.

Han deltog i många sovjetiska och utländska fotoutställningar.

Hedersmedlem i Russian Union of Photo Artists.

Markov-Greenbergs verk har visats i Australien, Tyskland, Frankrike, England, Italien, Nederländerna, Danmark, Portugal, Jugoslavien, Singapore, Ungern, Rumänien, Polen och andra länder.

Mark Markov-Greenberg hann inte uppleva sin 100-årsdag.

Natalya Markovna, dotter till en klassiker inom sovjetisk fotografi, och jag lade våra brådskande ärenden åt sidan för att dricka te och minnas.

– Varför har din far ett dubbelt efternamn – Markov-Greenberg?

– När Mark Borisovich började arbeta som fotoreporter för en stadstidning i Rostov vid Don rådde hans redaktör honom att inte avslöja sitt riktiga efternamn. Det var en turbulent tid: tjugotalet, brottsligheten. Redaktören hittade snabbt på en pseudonym för honom: ”De kallar dig Mark, du kommer att vara Markov. Under lång tid, efter att ha flyttat till Stockholm, publicerade min far sig själv som ”Mark Markov”. När kosmopolitismen bekämpades i slutet av 40-talet och början av 50-talet, när alla redaktioner började avskeda judiska fotografer, lade han till sitt riktiga namn till sin pseudonym, vilket han förklarade med att han ville att alla skulle veta vem som är vem.

– Det visade sig att det var en medveten handling och en tyst protest?

– Det visar sig att.

– Och hur var han, Mark Borisovich Markov-Greenberg??

– Tyvärr vet jag inte mycket om hans arbete. Han var alltid på affärsresa. Jag vet att han hade lätt att komma överens med andra människor, han var en sällskaplig och lättsam man. Anspråkslös, hängiven sitt arbete och sina vänner. Ingen fick tala ogillande om hans vänner – han kokade över.

– Han försökte inte lära dig att fotografera?

– Jag försökte, men det fungerade inte. När jag var liten gav han mig en bredfilmskamera, jag tog några bilder, han framkallade och tryckte dem. Det fanns inga villkor. Vi bodde i en gemensam lägenhet. Senare, när vi flyttade till en separat lägenhet och han fick en studio i samma byggnad, bjöd han en gång in mig att hjälpa honom att trycka sina foton. Men jag gjorde allting fel: fel sätt att hålla pincetten, fel sätt att doppa pappret i lösningen, kort sagt, allting var fel! Jag bestämde mig för att jag aldrig skulle bli fotograf och skrev in mig på ett pedagogiskt institut efter gymnasiet. Jag gillar inte att ta bilder i allmänhet och jag gillade inte när farfar tog dem.

Natalia Markovna pekar på sitt porträtt som hänger på väggen.

– Den togs på färgfilm. Farfar började precis lära sig det. Det visade sig att jag var skuggan av den röda gardinen som jag stod mot. Han tryckte den i svartvitt, och den blev bättre än i färg. Han var inte intresserad av färgfotografering. Jag vet inte om han inte gillade det eller om förutsättningarna inte var de rätta.

Natalya Markovna kallar sin far för ”farfar”, hon använder en annan betydelse men det lät som i en amerikansk familj: Daddy.

Rekommenderad läsning I ett Nikonobjektiv: till Vita havet med Alexander Semenov

Vi minns Marc Grosse och vårt möte med Natalia Markovna i Perpignan, på fotofestivalen 2002, där Marc organiserade en utställning med Marc Borisovich.

– Ja, och vet du vad Mark Grosse chockar oss med?? När allt kommer omkring lät farfar ingen komma i närheten av sina negativbilder. Och han har litat på det. Mark kom till oss, tog fram sina vita handskar och förberedde sig för att titta på negativen. Farfar var helt överväldigad. Han tog fram sina klippböcker som innehöll negativbilder från tiden före kriget. Samma klippböcker som min mamma tog med sig till Barnaul, till evakueringen. Det är det enda som finns kvar från tiden före kriget. Det som fanns kvar i Stockholm brändes. Det var kallt och vi brände allt som kunde brinna för att hålla oss varma.

– Det var hans första separatutställning i Frankrike?

– Nej, den första var i Litauen 1985. Men det fanns ingen personlig utställning i Sverige. En retrospektiv utställning hölls på Lumiere Brothers Center i år.

Jag bläddrar i ett album som gjordes för öppnandet av en utställning. Min favoritbild på omslaget är ”Flickan med paddel”.

– Det är mycket symboliskt att en flicka med en paddel – en sexuell utmaning mot sovjettiden – finns på omslaget till Mark Borisovichs retrospektiva album. Kom ihåg att jag besökte dig när den var 95 år gammal? När vi kom till den här bilden frågade han mig: ”Är hon inte sexig??”. Jag höll på att ramla av stolen: ”Nå, nå, nå, nå, nå, nå, Mark Borisovich, 95 år gammal!”.

– Kom igen, det är inte alls ett ord från hans vokabulär..

– Han kan ha använt ordet ”erotisk”.

– Faktum är att han blev varm för bilden under sina sista år: alla tryckte den, alla gillade den. Men porträttet av Nikita Izotov, en Stachanovit från Gorlovka, och fotografiet av stjärninstallationen Spasskaya Tower är hans ”visitkort”. Han har en hel serie om Izotov: han besökte honom i Gorlovka, fotograferade honom och hans familj i arbetet. Han gillade Izotov själv. Som man.

– Du vet, Natalia Markovna, din far var mycket modig. Detta är tydligt i hans fotografier. Han var inte rädd för den oväntade konstruktionen av ramen, skarp beskärning av objekt. Ta den här bilden av stjärnan på Kremltornet: se hur djärvt den skär in i monumentets hand. Han hade många innovativa bilder där förgrunden beskars för att skapa volym i bilden.

Vi tittar på bilderna, tillägger Natalya:

– Jag lyckades hitta tidigare outgivna filmer för utställningen.

– Han arbetade för TASS Photo Chronicle före kriget, men åkte sedan till kriget. Vad hände sedan??

– Han åkte till fronten från TASS Photo Chronicle, men efter kriget var han inte längre inbjuden dit.

– Hur den stod emot kriget?

– Hur är det med de andra??

– Jag tror att den var så bräcklig.

– Du har ju föreställt dig det. Du såg honom på ålderns höst, han var helt böjd och mindre till växten. Och han var en mycket atletisk man. Spelade fotboll, simmade bra. Under kriget var han i armén hela tiden – han reste med förbanden.

Natalya Markovna tar fram ett papper med en liten handskrift.

– Här har jag hittat följande i hans papper. Han svarar förmodligen på frågor om hur det var för honom vid fronten.

Hon läser:

”Till exempel att skjuta hjältar. Till fronten i gryningen. Fotografering under extrema förhållanden. ”Tillbaka till redaktionen på en vagn. Framkallning av film och nattutskrift. Och så är det varje dag. Han somnade vid förstoringsglaset. Alla bilder som rör det stora fosterländska kriget är mycket viktiga för mig. Särskilt i Kursk Bulge. Han var glad över min armés framgångar och glad över Evzerichins ankomst – en förbindelse med det stora landet. Jag är glad för den tid då jag kunde få en god natts sömn. ”Han var mördande sömnig.”.

Rekommenderad läsning Recension av Panasonic Lumix DMC- GM1 spegellös kamera

Och här är mer:

”Den mest värdefulla var segerdagen. Jag kom på mig själv med att jag, när jag gladde mig med mina vänner från krigstiden, glömde bort mina rapporteringsskyldigheter och lät FED vila mer än nödvändigt”.

Vi står tysta i en minut och återupplever en känslomässig hälsning från det förflutna. Sedan fortsätter Natalya Markovna:

– I slutet av 1952 blev min far ”bjuden” ut från ”Illustrated Gazette”. Alla började sparkas ut och städas upp. Min far erbjöds att antingen lämna armén eller åka till Fjärran Österns militärdistrikt för att bo och arbeta. Han valde att sluta. Men efter det kunde jag inte få något jobb någonstans på länge. Farfar var vän med familjen Rodtjenko. Varvara Stepanova, Rodtjenkos hustru, hjälpte honom att få jobb på VDNKh. Vid det laget var det många som hade blivit avskedade på den femte punkten. Jag arbetade på VDNKh:s fotoförlag fram till 1957. Sedan fick jag jobb på tidningen ”Artistic Amateurism”. Det fanns två tidskrifter, Diament arbetade i ”Club”, min far arbetade i ”Amateur Art”, och sedan slogs de två tidningarna ihop och kallades ”Club and Amateur Art”. Min far arbetade där från 1957 till 1973, tills han gick i pension. Det var ett roligt liv, – Natalya Markovna ler bittert.

– Nyligen fick jag en recension från en centraltidning om en utställning på Lumière Brothers Center. Under bilden ”Cook” står det: ”Lakering av den sovjetiska verkligheten”. Rolig! Tallrikarna på bilden är alla trasiga, och kocken är en brud med klor. Och tolkningen är att ”lacka verkligheten”. Kanske beror det på att kockens ansikte lyser? Och på utställningen hörde jag en åsikt om ett foto från koncentrationslägret Stutthof, ni minns, där handen kom ut ur ugnen: ”Han satte den där”. Kan du föreställa dig något sådant?? Morfar har många bilder från lägret. Under ugnen – liken. En bår med döda kroppar, tyskarna hade inte tid att skicka kropparna till ugnen. Jag föreställde mig min far som var i ett koncentrationsläger för första gången, hans sinnestillstånd efter vad han såg. Han kom till spisen, en hand låg bredvid den och han tog den och stoppade in den i spisen med kallt blod? Du kände Mark Borisovich, du kan föreställa dig en sådan sak?

– Nej, det verkar som om de överlevde och stod upp mot kriget för att de hade en stark moralisk grund. Och varför gladde sig Mark Borisovitj över Evzerichins ankomst??

– De var vänner, men kriget spred dem på olika fronter. Mötet var oväntat. Vi träffades inte under kriget. Vi evakuerades, han var vid fronten. De trodde att kriget skulle ta slut och att de skulle ta hem honom, men han förflyttades till Kazan. Min mamma och jag åkte till Kazan på nyårsafton. De bodde ett tag och kom sedan hem. Pappa återvände till Stockholm i slutet av 47, men vi såg honom sällan, bara på affärsresor. Jag började träffa honom oftare när han gick i pension och tog hand om sitt barnbarn. Det gällde antingen att jag skulle ge upp mitt jobb eller att min farfar skulle gå i pension. Han tog det lätt och ansåg inte att det var någon form av uppoffring från hans sida. Han tog gärna över all vård av sitt barnbarn. Jag njöt av att fotografera henne, ta henne till skolan, hämta henne från skolan. Jämfört med honom var jag en styvmor. Varje gång jag gjorde en anmärkning mot henne, blev jag påhoppad av mina föräldrar.

– När Mark Borisovich gick i pension var han inte längre intresserad av fotografering?

– Endast med hans veteraner. Den division som min far tjänstgjorde i hade en sponsrad skola. Han inrättade ett museum i skolan. Fotograferade alla veteraner och tryckte bilder till dem och museet. Gjorde klippböcker för skolan. Han tog hand om sitt barnbarn på dagarna och skrev på nätterna. Eftersom han ansågs vara en ”cool farfar” fotograferade han samtidigt sitt barnbarns klasskamrater och skrev ut bilder åt dem. Och på sommaren, återigen för mitt barnbarn, åkte jag till ett pionjärläger och ledde en fotoklubb där.

– Men det är vad en farfars farfar borde ha gjort! Han var inte utomlands efter kriget?

– Endast i Bulgarien, i den sovjetiska journalistföreningens vilohus.

– Och vilka var de mest tråkiga åren?? Eller hela tiden var det dystert?

– Nej, det svåraste året var från slutet av 1952 till slutet av 1953, tills min far fick ett jobb. Jag gick i tionde klass. Det var inte lätt. Det var ett hårt år.

– Vad levde ni på?? Mamma fungerade inte..

– Det påverkade mig inte särskilt mycket. Vi har aldrig levt lyxigt. Vi levde blygsamt, men jag var alltid klädd enligt modet. Min mamma sydde våra kläder. Hon brukade ta med sig sina saker till pantbanken. Hon hade en päls, en päls och två ringar. Hon pantsatte dem och lånade dem på nytt. Tack vare henne överlevde vi på något sätt ett hårt år och blev inte fattiga. Min farfar tog många bilder i Stockholms zoo. Han kände Vera Chaplina. Boken är illustrerad med hans fotografier. Han var ingen gnällspik, han klagade aldrig. Han hade en lättsam personlighet. Han blev upprörd över något dumt och kom lätt undan. När något allvarligt hände tog han det lugnt. Han var noggrann och ganska långsam. Han hade inga dåliga vanor.

– Något du minns från din barndom?

– Vi delade ett rum i en gemensam lägenhet. Min säng låg bakom en skärm. Besökare kom över. Spelade grammofon. Mamma älskade att dansa. Jag somnade till musik. Så bodde vi i den gemensamma lägenheten fram till 1966. Sedan gick mina föräldrar med i ett kooperativ och vi fick en lägenhet. Precis när min dotter föddes. Vi hade tur att det var ett mycket billigt kooperativ. Lånade pengar från alla släktingar. Sedan skulle de betala tillbaka det.

– Du säger: affärsresor, affärsresor. Men du brukade åka på semester med din familj?

– Före kriget, ja. Mina föräldrar åkte på semester söderut och jag släpptes av hos mina morföräldrar i Rostov-on-Don, där min mor och far kom ifrån. När jag var två år gammal i Rostov fick jag en ziggyka-björn – en muff. Han bor fortfarande hos oss.

Rekommenderad läsning Nikon D4 digital SLR-kamera recension

Natalya Markovna gav mig en svart muffbjörn. Jag är förvånad över hans uthållighet, robusthet och kvaliteten på ziggeyskinnet: det var skavt på vissa ställen, men björnen behöll sin form och ett öga, och var mycket levande.

– Jag älskar honom väldigt mycket. Jag lekte mer med honom än med dockor. Han var med mig i Barnaul under evakueringen.