Erwin Blumenfelds utställning på vårens mode- och stilbiennal i fotografi är en av programmets höjdpunkter. Hans arbete verkar sammanfatta de bästa och mest stereotypa dvs. klassiska aspekterna av vad vi anser vara bra fotografi. En naken natur naturligt kvinnlig – graciös, delikat, men inte sensuell, knappast erotisk. Vitsiga experiment med form, färg, textur och fotografins tekniska möjligheter – alla de anmärkningsvärda upptäckterna från avantgardet på 1930-talet: collage, montage, framhävande av fragment, solarisering, visuella pussel, speglar och reflexer, flerfaldig exponering, en ovanlig syn på det välkända. Klassisk modefotografering från 30-50-talen – raffinerad, diskret, aristokratisk lyx.
Erwin Blumenfeld
Självporträtt. Paris. Ok. 1938
Silver-gelatintryck
Ellen och Yorick Blumenfelds samling
© Erwin Blumenfelds dödsbo
Blumenfelds biografi, full av äventyr och dramatik, är också klassisk på sitt eget sätt: i det sätt han levde sitt liv och i det sätt han närmade sig konsten. En tysk jude som som ung man hade upplevt första världskrigets fasor, bott i olika länder, kämpat mot alla odds, gått igenom läger och slutligen bosatt sig i New York, där han omedelbart fick framgång. Brist på språk, en stor familj, emigrationens svårigheter skadar inte om du har talang, ett rykte, en vilja att leva och en obeveklig önskan att uttrycka dig kreativt.
Blumenfelds inställning till fotografi är också typisk för en klassiker från första hälften och mitten av århundradet. Han älskar kvinnor, han är besatt av kvinnliga former och skönhet, men hans nakenbilder är kalla, han är medvetet avståndstagande. Beundran, lust och rädsla förvandlas till deformationer, dekonstruktioner och bisarra grotesker. Inte alltför radikalt, dock. Ett typiskt surrealistiskt förhållningssätt till kvinnlighet, men ett förhållningssätt som inte bryter mot anständighetens gränser, som inte strider mot konventionella, traditionella föreställningar om skönhet, men som inte heller faller massan i smaken ”Skönhet behöver inte vara vacker” .
I Amerika är Blumenfeld en kvick, kultiverad och välbetald modefotograf. Han har utsökta visuella formler, älskar bildassociationer, är virtuos med färg, uppfinner okonventionella tekniker och producerar spektakulära fotografier. De är enkla och elegant lakoniska, men så ovanliga i sitt utseende att även proffs ofta inte förstår hur de togs. Ändå anser Blumenfeld inte att hans arbete på detta område är konst eller kreativitet. Kommersiell fotografering är inte tillräckligt ädel. Boken ”One hundred of my best photographs” är noggrant utvald av Blumenfeld själv och innehåller endast fyra bilder som togs för glossy-tidningen.
Detta är en åsikt som många klassiker har, som skiljer mellan arbete ”för dig själv” och ”för att tjäna pengar”. De lämnar också modebranschen i början av 1960-talet, när nya tider kom och vissa konventionella normer åsidosattes även här, till förmån för det ”massiga”, det ”tillgängliga”, det ”vulgära”. Financial Times-krönikören Francis Hodgson, en av Blumenfelds utställare, beskrev honom som en mer spirituell experimentalist än Man Ray och mer uttrycksfull som modeinnovatör än Irving Penn.
Erwin Blumenfeld
Tre profiler. Fotografisk variant,
publicerad i Photograph Annual för artikeln ”Colour and Light”. 1952
Bläckstråleskrivare på baritpapper, 2012
Henry Blumenfelds samling
© Erwin Blumenfelds dödsbo
Erwin Blumenfeld
En variant av omslaget till American Vogue ”Och du bidrog till Röda korset”?”. 15 mars 1945.
Bläckstråleskrivning på baritpapper, 2012
Henry Blumenfelds samling
© Erwin Blumenfelds dödsbo
Erwin Blumenfeld
Cecil Beaton, fotograf. 1946
Partiell solarisering
Vintage silver-gelatintryck
Schweiz, privat samling
© Erwin Blumenfelds dödsbo
Yttrande inte kanoniskt, men möjligt. Blumenfeld kan förmodligen kallas för mode- och konstfotografins Rafael. Den gyllene standarden, det gyllene medelvärdet, men ”geniets mitt” – perfekt harmoni, en syntes av realism, stilisering, skönhet, kvinnlighet, grace, smak. Och allt detta formas och formas av de integrerade komponenter som är förknippade med den konstnärliga miljön vid sekelskiftet 1900: uppror, experiment, tvivel, avvikelse, dadaism och surrealism.
Även om Blumenfelds historia och arbete är exemplariskt och föredömligt, är det naturligtvis inte utan små detaljer, ”punkter”. I sammanfattningen av utställningen står det att hans liv och arbete kan ”tjäna som en dokumentär källa till historien om den sociopolitiska världsscenen” under den aktuella perioden. Som du kan se är detta sant, och det är uppenbart även vid en ytlig titt. Men det finns ändå meningsfulla trivialiteter.
När du till exempel tittar på bilder från Vogue ser du plötsligt rynkor runt modellens ögon och inser hur annorlunda 1940-talets aristokratiska glamour är jämfört med dagens standard. Blumenfelds modeller ser ut som mogna kvinnor, med ett meningsfullt öga och en personlig historia, även om den inte går att urskilja under rustningen av oklanderlig elegans. Eller, till exempel, ett intressant faktum: Blumenfeld var den första som fotograferade en svart modell, Bani Yelverton, för Vogue 1958. Det stämmer, placerad på kanten av ramen så att hon kunde klippas av om allmänheten skulle protestera.
Även om Blumenfelds privatliv lever upp till den patriarkaliska ”bohemiens” charm – med unga älskare och all slags eskapism – föll det honom in att spåra upp och fotografera den nakna 80-åriga Rodin-modellen som poserade som ung flicka för den berömda skulpturen Kyssen. Den talar om hans tankar om den sensuella erfarenhetens mångfald och hur den översätts till bilder i konst och media.
Enligt hans självbiografi och minnen från dem som kände honom tog Blumenfeld aldrig sig själv eller sitt arbete på allvar, och det verkar som om han inte heller tog omvärlden på allvar. Ironin och den fräna sarkasmen i hans texter står dock inte i motsats till hans verkens eskapism. Mannen som överlevde kriget, det turbulenta trettiotalet, läger, flyttningar, kärlek och berömmelse, som utvecklade riktmärken och modeller för fotografisk skicklighet för samtida och eftervärlden och som slutligen begick ett extravagant självmord – det är Erwin Blumenfeld.
Och vi vet ännu inte allt om honom. Efter hans död delades trycken, teckningarna, collagen och negativen lika mellan hans tre barn och hans unga älskarinna. Fram till nyligen har allt detta funnits i fragment, och mycket av det har aldrig visats eller publicerats. Nu arbetar hans barnbarn för att samla ihop allt och systematisera det, om än bara virtuellt. Så det kan fortfarande finnas upptäckter att göra. Knappast principiell och stor, men säkert inte ointressant för fotografins, modets och vår syn på det gångna århundradet.
Erwin Blumenfeld
Audrey Hepburn, skådespelerska. New York. 1950-e
Vintage silver-gelatinförsegling
Schweiz, privat samling
© Erwin Blumenfelds dödsbo
Erwin Blumenfeld
Naken under fuktigt silke. Paris. 1937
Vintage silver och gelatintryck
Schweiz, privat samling
© Erwin Blumenfelds dödsbo
Erwin Blumenfeld
Natalia Pascoe. New York. 1942
Vintage silver-gelatintryck
Erwin Blumenfelds dödsbo
© Erwin Blumenfelds dödsbo
Erwin Blumenfeld
Lisa Fonsagrives vid Eiffeltornet. Paris. 1939
Vintage silver-gelatintryck
Modernism Inc., San Francisco
© Erwin Blumenfelds dödsbo
Hej! Jag undrar vad det ”gyllene snittet för genialitet” egentligen innebär och hur det kan relateras till Ervina Blumenfeld. Kan någon förklara begreppet och dess koppling till hennes arbete? Tack på förhand!
Hej! Det ”gyllene snittet för genialitet” är en idé som syftar på det optimala förhållandet mellan olika element för att skapa något genialt eller exceptionellt. Inom konst och design anses det ”gyllene snittet” vara en perfekt balans mellan olika proportioner och former.
När det gäller Ervina Blumenfeld och hennes arbete kan det tolkas som att hon strävar efter att hitta den perfekta balansen mellan olika konstnärliga element i sitt skapande. Genom att använda ”gyllene snittet för genialitet” kan hon skapa verk som uppfattas som extraordinära och banbrytande.
Sammanfattningsvis är det ”gyllene snittet för genialitet” en idé som fokuserar på att hitta den optimala balansen för att skapa något enastående, och det är möjligt att Ervina Blumenfeld använder detta koncept i sitt konstnärliga skapande för att uppnå exceptionella resultat.
”Det ”gyllene snittet för genialitet” är en idé som syftar till att skapa något extraordinärt genom att hitta den perfekta balansen mellan olika element. Inom konst och design anses detta förhållande vara nyckeln till att skapa verk som uppfattas som geniala och banbrytande. Ervina Blumenfeld verkar sträva efter att använda detta koncept i sitt konstnärliga skapande för att skapa verk som är exceptionella och unika.”
Det ”gyllene snittet för genialitet” är en idé inom konst och design som handlar om att skapa harmoniska och balanserade kompositioner genom att följa en specifik proportioner, som sägs vara särskilt behagliga för ögat. Det används ofta för att skapa verk som uppfattas som genialiska eller estetiskt tilltalande.
Ervina Blumenfeld var en konstnär känd för sitt användande av det gyllene snittet i hennes verk. Hon ansågs vara en mästare på att skapa balanserade och vackra kompositioner som tilltalar betraktarens öga på ett djupt sätt. Genom att använda det gyllene snittet kunde hon skapa verk som var både harmoniska och genialiska på samma gång.
Hennes arbete visar hur det gyllene snittet inte bara är en matematisk princip utan även en kreativ verktyg som hjälper konstnärer att skapa verk av hög kvalitet. Blumenfelds koppling till det gyllene snittet visar hur teknisk skicklighet kan kombineras med kreativt uttryck för att skapa verk som berör på djupet.
Jag undrar vad det gyllene snittet för genialitet egentligen innebär. Kan någon förklara det mer i detalj?