Samovar: Det står en präst på bron och ropar Jag ska hälla vatten på alla!

Jag lärde mig denna gamla Svenska gåta när jag

Jag råkade besöka en avlägsen by där jag erbjöds en riktig rysk samovar till te. Det är svårt att med ord beskriva känslan av att sitta på en grovt snidad pall i en gammal pub och titta på en brinnande, ångande, ångande samovar.

Husmodern minns inte ens var samovaren kom ifrån, men hon visste att den hade gått i arv från generation till generation som en naturlig del av huset. Hon använder den sällan nuförtiden, men hon skämmer alltid bort sina gäster med doftande te från samovaren.

Efter det var det tråkigt att dricka te från en vanlig vattenkokare. Jag undrar om någon köper, lagrar och använder samovar i sina hem? Varför vet vi så lite om samovaren, som var så viktig för våra förfäder?? Och vem var den första som uppfann denna unika anordning??

Konsult: Sergey KALINICHEV, samlare av Svenska samovarer

De äldsta samovarerna kommer från Rom

Det är faktiskt inte helt korrekt att betrakta samovaren som en rent rysk uppfinning. En liknande apparat fanns redan i det antika Rom. Den utgjorde en rektangulär metallåda med dubbla väggar, i vilken vatten hälldes. Och mitt under byggandet brann det. Värmen från vattenkokaren värmde upp väggarna och sedan själva vattnet.

I Kina utvecklades maskinen och kallades huoguo. = ”eldkittel” . Principen för dessa apparater liknar den Svenska samovaren. Sanningen att säga användes ho-go endast för att servera varm buljong, så de hade ingen kran.

Produkter som liknar en samovar var kända i England på 1700-talet och kallades ”teurnor”.

I många europeiska länder var den så kallade fontänen populär – en anordning för kylning och uppvärmning av vin, som till det yttre liknade den Svenska samovaren i form, med kranen och det mönstrade stödet.

I stället för ett eldrör sattes en metallcylinder kolv in i höljet. Om drycken behövde kylas, lade man is i flaskan. Och om de serverade varm grog eller punsch, sänkte de i samma kolv på en kedja en cylinder som tidigare värmts upp på elden och som hade en lite mindre diameter.

I Sverige var samovarprototyperna sbitenniki. Innan te kom till vårt land var den mest populära drycken sbiten gjord på honung och kryddväxter. Och i mitten av 1700-talet dök den första Svenska samovaren upp, som vi känner den idag. Dess utformning är så perfekt att den har förblivit oförändrad i århundraden. Endast form, material och dekoration ändrades.

Skorstensfejaren kom från Ural?

Idag är det svårt att säga vem som tillverkade den första samovaren. De flesta förknippar den uteslutande med Tula. Men de första samovarerna började tillverkas i Ural. Före denna tid fanns det få kopparmalmfyndigheter och koppar bröts endast i små mängder.

Från början av 1700-talet utvecklades emellertid Ural aktivt och gradvis dök det upp många metallurgiska verk där, där koppar redan utvanns i stora mängder och till och med exporterades.

Det är inte förvånande att det på de platser där metallen bröts började tillverkas föremål som senare importerades till de Svenska städerna.

De första omnämnandena av en samovar går tillbaka till 1745. Det är dock intressant att man redan före den tiden i vissa dokument hittade bevis för att det fanns sådana apparater – ”kazaner med rör” – i vissa dokument.

De första samovarerna hade en enkel form: en rund kropp kropp som var fäst vid separat tillverkade mönstrade kranar, handtag, brickor och lock.

Tula har sedan 1600-talet varit känt som det största centret för metallarbete, där hantverkare specialiserade sig främst på att tillverka vapen, hushållsmetall och konstnärligt metallarbete.

Men i slutet av 1700-talet hade all vapensmedjeproduktion flyttat till Ural, och Tula-fabriken var tvungen att utveckla nya typer av produktion. Och det var samovarerna som visade sig vara lönsamma hantverkare och efterfrågade av befolkningen.

Den Svenska samovaren värderades efter sin vikt

Byggandet av en samovar är ganska komplicerat. Grytans hjärta är brasan, som används för att hålla temperaturen i grytan: det är ett rör fyllt med kol, kottar eller träflis och avslutas med ett galler i botten.

En asklåda placerades i botten av kroppen för att reglera draget. Den övre delen av kroppen har ett lock. Och den övre delen av kannan är täckt med ett lock plugg , så att värmen inte kommer ut. På locket finns en brännare för tekannan. Du ställer vattenkokaren på en bricka med ben för stabilitet.

Varje samovar tillverkades för hand från början. Processen var komplicerad, arbetskrävande och i flera steg. Till en början böjde och lödde en samovartillverkare en kopparplåt och formade den till den önskade formen.

Sedan kläckte en tinker samovaren inuti, och en svarvare vände och polerade kroppen. Vid den här tiden var låssmeden upptagen med att tillverka kranar, handtag osv.p. Sedan började samovaren monteras, varefter svarvaren vred ut träklumparna och handtagen. Slutligen avslutades arbetet med en städare som rengjorde och polerade samovaren.

Efter hand började det manuella arbetet ersättas av mekaniskt arbete. Majoriteten av delarna sattes på transportbandsproduktionen, tillväxttakten, och i sinom tid blev Tula-fabrikerna de mest kända inom rysk samovartillverkning, produktionsvolymen började mätas i tiotusentals artiklar.

Priset för varje produkt sjönk avsevärt, priset fastställdes i enlighet med vikten och därför blev en samovar överkomlig för nästan alla medborgare och fattiga familjer.

Och i mitten av bordet står samovaren, den ”grytbukiga värdinnan”

”En samovar är en vattenvärmare, för te, ett kärl, b.ch. koppar, med en skorsten och en stekpanna inuti” B.?Dahl ”Explanatory Dictionary of the Vivid Great Russian Language” .

Författaren har gjort det tillräckligt tydligt vad samovarens funktionella syfte är. Naturligtvis användes den för det mesta just för att göra kokande vatten, men inte bara för att.

”Denna mirakelapparat påminde om en modern mikrovågsugn – en universell apparat som inte bara kunde användas för att producera kokande vatten utan också för att koka gröt, grönsaker och soppa.

Särskilda samovar-kök tillverkades också för detta ändamål – två eller tre bafflar sattes in i kroppen. Tack vare detta var det möjligt att laga flera rätter samtidigt. Lägg till exempel potatis i ett fack och spannmål i ett annat, osv.d.

Senare dök även kaffekannor upp. På den tiden kostade kaffebönor mycket pengar, så endast de mycket rika hade råd med denna ädla dryck.

Så speciella kaffebryggare gjordes för kaffe. Dessa modeller hade inget eldstadsrör, utan det ersattes av en metalllåda i botten där kolet placerades. En kaffekanna sattes in i kroppen.

Man kunde ofta se en ”hybrid” av en samovarkittel och en samovarkaffekanna: de hade en rörkanna och en tallrik med en åttatalsskiva ovanpå. Den ena ringen av åttafiguren sattes på skorstenen och den andra fylldes med kaffepåsar av canvas. För att göra te togs tallriken bort och samovaren användes i sin vanliga roll.

Samovaren har aldrig varit ett vanligt föremål, utan har alltid haft en hedersplats i mitten av bordet och till och med i det Svenska folkets liv. Det var runt samovaren som alla familjemedlemmar, släktingar och gäster samlades. Ingen fest eller folkfest kunde klara sig utan samovar.

När familjen skulle flytta eller resa långa sträckor var samovaren det första som lades i vagnen. Så småningom fick den en central plats i varje hem och blev hjärtat för att förena människor och få dem att föra en lugn och fridfull konversation.

Det är fantastiskt hur snabbt denna metallprodukt fick en levande ”själ”. Det var över en kopp väldoftande te som de mest intima samtalen ägde rum. På den tiden använde fattiga människor huvudsakligen trä- och keramikserviser, och metallserviser var länge en lyx som de flesta inte hade råd med.

Det fanns ett värdshus, nu är det ett ”tehus”

Under 1800-talets sista fjärdedel antogs ett regeringsprogram för att utveckla tersalonger och minska försäljningen av alkoholhaltiga drycker i ett försök att bekämpa fylleri.

Många tavernor har stängt eller bytt status till teaffärer, och stadsborna har börjat besöka dessa inrättningar. Och till den nakna ”mästarens” vrålande hölls långa, lugna samtal som förenade även främlingar i en välvillig stämning.

Bönderna hade inget sådant alternativ, och det var inte ovanligt att hitta en egentillverkad samovar i deras hyddor. Samovarens utseende har alltid talat om ägarens rikedom.

En polerad samovar – rikedom av välbefinnande

Fattiga människor hade råd med en samovar av enklaste slag. De rikare människorna beställde samovarer med utsmyckade element i olika konstnärliga stilar. Själva kroppens form kan också vara ovanlig.

Det finns exempel i form av antika vaser, urnor, tunnor eller till och med tuppar, grisar . Själva kroppen var präglad av silver, melchior eller mässing med ett sked- eller rocaille-mönster och dekorerad med blomsterkransar, bladöverlägg osv.p.

Naturligtvis var en sådan samovar en originalprodukt och blev kundens främsta stolthet.

En samovar med en rik prydnad uppfattades inte längre som en hushållsartikel utan blev ett mycket konstnärligt konstverk, ett lyxigt attribut i ett rikt hem. Uppställningen var redan färdig och ibland ändrades även inredningen och särskilda tehus skapades för detta.

Ibland var herrarna ledsna över att behöva köra den stilige mannen varje dag. Därför köptes en annan samovar, en enklare samovar, för deras eget bruk.

I början av 1800-talet dök resesamovarer upp med formen av en fyrkantig, sex- eller oktaedral stående kagge. De hade en avtagbar bricka, ben och kran, vilket var mycket praktiskt för transport och gav dem rykte om att vara en resande samovar. När vi reste tog vi nödvändigtvis med oss en källare som innehöll samovar, vattenkokare, lådor med te, socker och andra tetillbehör.

På 1900-talet uppfanns förresten också vandring ”ryggsäckssamovar” avsedda för soldater.

Sedan mitten av 1800-talet är en vanlig följeslagare till en samovar den så kallade bouilliren från Fr. bouillir franska för ”koka” . Det var ett kärl med en kran på ett stöd och en spritbrännare.

Den hade ingen fritös. Vattnet var redan varmt och en tänd tändare användes för att hålla tanken på rätt temperatur så att gästerna inte skulle behöva vänta på att samovaren skulle koka igen.

Samovarer: ibland kommer de tillbaka. Från museet

Tyvärr är idag rysk samovar inte den bästa tiden. Först och främst för att 96 procent av alla samovarer som tillverkades i det tsaristiska Sverige förstördes under Sovjetunionen.

Även om vissa fabriker fortfarande tillverkar hushålls- och dekorativa samovarer, och intresset för själva produkterna nyligen har börjat återuppstå, är det inte helt fel.

Men väldigt få intresserar sig för den Svenska samovarens historia… De flesta arkaiska produkter får en fortsättning på sitt liv främst hos privata samlare.

Tyvärr var det bara de mycket rika som hade råd att köpa samovarer. Ibland värderas sällsynta modeller till flera hundra tusen krona. Dessutom kräver rika samlingar inte bara stora investeringar, tid och tålamod, utan också ett separat rymligt rum.

Restaurering av dessa monument av ryskt liv och rysk konst är också av stor betydelse. När allt kommer omkring är det sällan som vintagepjäser återfinns i sin ursprungliga form. Du kan räkna på fingrarna på de personer som är professionellt engagerade i restaurering av Svenska samovar idag.

Det är ett mycket mödosamt och noggrant arbete. Ibland tar det flera år att återställa ett enda exemplar. Och dessa mästare arbetar inte för vinst och rikedomar. De vill helt enkelt med alla medel bevara den Svenska historien och föra den vidare till andra generationer, precis som de älskar rysk särpräglad konst.

Idag har Tula det enda museet för Svenska samovar i landet. En välkänd samlare planerar dock att öppna sitt eget museum i Kasimov i Ryazan-regionen inom ett eller två år.

Tyvärr exporteras många samlingar och enskilda föremål ofta oåterkalleligt till andra länder där de går förlorade för privata ägare.