Dmitry Markov Gallery – en barndom utan barndom

Barn från barnhem och psyko-neurologiska internatskolor är inte bara hjältar i berättelser för Dmitry Markov, en ung fotograf, journalist och volontär på den regionala välgörenhetsorganisationen Rostok i Pskov. Att hjälpa och ta hand om barn och tonåringar har blivit meningen med hans liv.

Foto: Dmitry MARKOV.

Seniorgruppen på lekplatsen i förskolan.

Kirov Oblast, Sovetsk stad, 2007.

Nyligen anordnade centret för dokumentärfotografi ”FOTODOC”, som finns på A. S. Pushkin Museum and Community Centre, en rad konserter i ämnet. d. Sakharovs barnhem i Stockholm höll en utställning av hans verk, ”Bator” barnhemmet i slang , tillägnad dem vars barndom berövades föräldrarnas uppmärksamhet och tillgivenhet. För ett år sedan fångade hans multimediaprojekt på samma tema många tittare på Krasny Oktyabr. Vi bad Dmitry att svara på några frågor.

– Dima, vad är fotografi för dig??

– Jag anser att fotografi är ett av de bästa verktygen vi har för att göra samhället medvetet om sociala problem. För mig personligen är detta en slags terapi. Jag kan inte säga att mina bilder är dokumentära och sanningsenliga. Jag gör bra bilder, men jag gör inga dåliga bilder eller bilder som jag inte gillar. I slutändan är mina bilder min bild av livet, och jag kan ha idealiserat det lite.

– Du sa att du tog bilder av barndomen. Varför finns det barnhem och psyko-neurologiska internatskolor??

– Först filmade jag den som ett socialt fenomen. Men det finns inte så många historier på barnhemmet som du kanske tror. Och de tar slut förr eller senare. Jag menar de som gör det helt klart att de hör hemma på ett barnhem t.ex. när barnen står i kö för att bli utdelade i matsalen . Och vid någon tidpunkt insåg jag att jag redan hade tagit bort allting och gick i cirklar. Institutionerna är olika, men överallt likadana: samma korridorer, samma sängar… Det har blivit outhärdligt. Jag började se att det finns liknande barn, några typiska barnhemsansikten. Så jag insåg att jag var tvungen att visa något annorlunda.

Jag var imponerad av barnen själva och vissa av deras tillstånd, i huvudsak bara barndom. Det som slår en är förmågan att inte vara desperat eller deprimerad, förmågan att inte bli bitter och förmågan att förbli mänsklig under alla omständigheter.

Vi har förstått att barnhemmet inte är rätt plats för den. Jag menar, barnen bor där. Han är deras verklighet, som de accepterar och på något sätt njuter av på sitt eget sätt. Det var det som stack ut för mig. Något i mig reagerade vid sådana tillfällen och jag registrerade det.

– Hur ser du på fotografens sociala ansvar??

– Jag tror att det är en vilja att göra saker som inte ger pengar eller några materiella fördelar, men som är nödvändiga helt enkelt för att vi alla är människor. Detta är en mycket abstrakt term för mig. Jag tvekar att säga att jag är socialt ansvarstagande. Då kan man väl säga att jag är överdrivet socialt ansvarstagande. Det är uppenbart att ingen ska uppmuntras att göra det jag gör. Jag gillar det helt enkelt. Jag fann mig själv i den.

– Tycker du att om en situation inträffar mitt framför ögonen på en fotograf, t.ex. när en person utövar våld mot en annan person, har han då rätt att ta en bild eller ska han stanna och hjälpa till??

– Jag tror att allting bestäms enbart av moralen hos den person som håller i kameran. Jag tror inte att det skulle falla mig in att ta fram en kamera i en sådan här situation. Jag brukar försöka stoppa det på något sätt. Även om jag inte förnekar att detta ögonblick bör spelas in och visas för någon. När jag arbetar med barn ser jag ofta barn som slår varandra, förödmjukar varandra. Jag var inblandad en gång, andra och tredje gången stoppade jag missbrukarna, och sedan fick barnet ännu mer när jag inte var där..

– Så på ett barnhem är det bättre att inte stå upp för någon?

– Det är nödvändigt att ingripa. Och jag gör det alltid – bara för att stoppa en aggressiv handling. Naturligtvis måste vi då ta itu med det. Kanske har grabben stulit varje dag i sex månader, till slut åkte han fast och nu vill han hämnas. Men själva våldsprocessen måste stoppas. Det är dock ingen garanti för att de försvinner helt och hållet. Ett sådant fenomen kan inte utplånas av våra ädla impulser. Och om detta fotograferas och kommuniceras till en publik kanske någon i medvetandets topp kommer att ändra något och en förändring kommer att ske.

Jag är inte beredd att säga vilken synpunkt som är viktigast eller riktigast här. Det första som slog mig när jag var på en PPI psyko-neurologisk internatskola var att ett barn som kan läsa placerades bredvid barn med olika problem och som inte kan göra grundläggande saker. Ett barn från ett vanligt barnhem hamnade på ett IPR-hem på grund av dåligt beteende. Du inser att han efter ett par år där kommer att närma sig en person som bara svänger från sida till sida. Det skakade verkligen om mig och jag ville få ut de här barnen därifrån. Nu har de här barnen mer eller mindre kommit till rätta, men i allmänhet har situationen inte förändrats. Och det räcker inte för en fotograf. Låt oss säga att han gör det. Och vad ska de sedan göra med bilderna?? Allt kan tolkas på sitt eget sätt, felaktigt. Och människor har sett så mycket att de är immuna. Det är viktigt att veta vad man ska göra med materialet, hur man tar det till folk, vem man ska visa det för och vad man ska berätta.

– Finns det några särskilda egenskaper för att ta bilder på barnhem och psyko-neurologiska internatskolor??

– Barn på barnhem är försummade. Därför uppfattar de ofta alla som kommer till barnhemmet som en källa till personlig och målmedveten uppmärksamhet. Det är skillnaden mellan att fotografera på ett barnhem och på ett dagis. De är hemmabarn, de har föräldrar och de ser fotografen som en fotograf. På barnhemmet vill de se fotografen som en vän. Och vi måste komma ihåg att det här är barn som en gång övergavs, som ”försvinner” från institutionerna. Därför innebär varje kontakt med dem ett visst ansvar för den som tar den. Du måste vara ansvarsfull och hålla ditt ord. Om du lovar att ge ditt barn ett foto ska du ta med det. I princip kommer inget att förändras i deras världsbild om de blir lurade en gång till, men du måste ändå försöka att inte göra det.

Det är också viktigt att komma ihåg att för oss är det en institution, men för dem är det deras enda plats att bo på. Man måste agera mycket försiktigt för att inte såra eller förolämpa någon. Föreställ dig att någon kommer hem till dig och tar bilder på dig medan du äter eller borstar tänderna. Jag tror inte att du kommer att gilla det. Det är samma situation för dem, så man måste vara mycket taktfull.

– Vad är den största svårigheten med att ta bilder på barnhem och psyko-neurologiska internatskolor??

– Det är svårt för mig att få det första skottet. Ta fram kameran och börja ta bilder. Det är faktiskt det som är svårigheten. Kontrollera ditt beteende, tänk på vad du säger till barnen. Du måste hålla någon form av trogen kontakt med dem och ta bilder också. Det är inte lätt.

– Vad betyder ”rätt kontakt” och hur hittar du den??

– Först och främst bör du vara uppmärksam på barnen och inte bara komma för att göra ett kort. Det är dock inte heller tillrådligt att ge för mycket uppmärksamhet om du inte kommer att arbeta där eller besöka det regelbundet , eftersom barnen kan tolka detta på sitt eget sätt. Om ni till exempel har utvecklat en vänskap och nu kommer ni att åka dit hela tiden kan barnen tro att du tar dem ifrån dem. Det är svårt att hålla kontakten med barnen och samtidigt ha ett visst avstånd till dem.

– Tror du inte att det skulle kunna störa hemligheten kring en adoption att fotografera barn på ett barnhem??

– Jag fotograferar inte små barn. De flesta av bilderna som visas är från den tid då jag började resa och fotografera allt och alla.

Jag tycker inte att man ska ta ett foto i ett barnhem bara för att ta det. Och du bör inte lämna ut korten till allmänheten.

– Dima, du har bilder på barn som röker. Vore det inte bättre att ta deras cigaretter i stället för att ta bilder??

– Jag kan inte påstå att jag tänkte på dessa saker vid den tidpunkten. Jag håller med om att rökning på något sätt bör förhindras. Även om dessa barn har så många problem där ser jag inte rökningen som det värsta.

Jag tycker inte att du ska ta på dig rollen som vårdare vid engångsresor. Det är bättre att bara prata med dem. Han röker och han röker..

Jag säger inte att allt jag gjorde vid den tiden var rätt. Men ungdomarna där gjorde många saker som jag inte fotograferade, och rökning är en liten del av det som jag inte har fotograferat.

– Vad är syftet med din utställning?? Attrahera sponsorer?

– Inte bara sponsorer. Jag anser att det är nödvändigt att ta upp detta problem i princip. Barn ska inte placeras i små ”koncentrationsläger” utan i familjer. I Kina finns det till exempel inga barnhem för normala barn – bara institutioner för barn med olika funktionshinder. Alla andra bor med sina familjer.

Och vi vill locka fler människor att komma och arbeta med barn. Det är uppenbart att det bara finns två av hundra av dem. Detta innebär att allt inte är så hopplöst … Vi är inte många, men vi är organiserade på nivån av inre övertygelser, tro på individers och det civila samhällets resurser som helhet.

Första dagen i livet i byn Fedkovo. Det finns inget rinnande vatten ännu, så killarna tvättar sina händer med brunnsvatten.

Byn Fedkovo, Pskov-regionen, juni 2009.

Ett barn från en stor familj som går på en internatskola på morgonen.

Pskov-regionen, staden Pechory, 2008.

Zhenya, ett av barnen som bor i Fedkovo Children’s Village, välgörenhetsprojektet av NGO ”Rostok”, gungar i en hängmatta.

Byn Fedkovo, Pskov-regionen, september 2009.

Sergey torkar kläder på gården i Fedkovo-byn för barn.

Byn Fedkovo, Pskov-regionen, juni 2009.

Misha, som har gått ut internatskolan för mentalt efterblivna barn, kastar vatten på Egor, en pojke från skolan för talhandikappade som kommer till Fedkovo över helgen.

Pskov-regionen, byn Fedkovo, november 2010.

De äldre pojkarna Sasha och Misha ”leker” med Vanya, en yngre elev.

Byn Belskoye Ustye, Pskov-regionen, augusti 2007.