Form skapar innehåll. Inom fotografering är det innehållet. För en ryss är det svårt att förstå: vi dyrkar innehållet och struntar i formen”, börjar vårt samtal om fotografi med Dmitry Kostyukov. Han reste från flygplatsen för intervjun. Vi hade svårt att träffas annars. Möte uppskjutet på länge. Lyckligtvis lyckades vi prata i ett par timmar i lugn och ro, även om vårt samtal avbröts upprepade gånger av telefonsamtal, och då och då kom någon förbi School of Visual Arts, där vi pratade. Dima ville uppenbarligen inte diskutera detaljerna kring sin resa till Portugal..
Intervju av Natalia Udartseva
Dmitry Kostyukov är en rysk fotojournalist som är känd för sina arbeten för bland annat New York Times, International Herald Tribune, Liberation och GEO.
Har arbetat länge för Agence France-Presse AFP , bland annat med konflikten i Georgien 2008, heta områden i Mellanöstern 2009 och kriget i Afghanistan 2011.
Många av Dmitrys verk har vunnit internationella priser.
I fyra år har han förmedlat sina kunskaper till journaliststudenter vid Stockholms statliga universitet. v. Lomonosov Stockholm State University som föreläsare vid avdelningen för fotojournalistik och medieteknik.
En ossetier bär hem en fönsterruta efter att striderna i Tskhinvali har upphört. Augusti 2008
Förra året gjorde Dmitry tillsammans med konstnären Zina Surova en bok för barn ”Space”. Den producerades av Dorofeevas förlag. Det här är en bok – ett reportage med fotografier, teckningar, collage och kommentarer till dem. Boken sålde snabbt slut och den andra upplagan har redan kommit ut.
– Kommer det att komma fler böcker?? – Jag frågar.
– Det är möjligt. Men jag kan ännu inte säga vad det är.
– Dima, var kommer du ifrån i dag??
– Från Portugal.
– Du har rest på uppdrag för tidningen?
– Nej, det var en reklamfilm.
– Du är frilansfotograf och föreläsare i journalistik vid Stockholm State University. Vad lär du dina elever??
– När jag började undervisa för tre och ett halvt år sedan talade jag mer om de färdigheter som krävs för att arbeta inom pressen. Just nu diskuterar vi mer utmaningarna med att hitta teman, skapa våra egna projekt, presentationsformen. På universitetet forskar jag om trender inom modern journalistik och sociala mediers inflytande på bildjournalistik.
Det är en paradox, men fotojournalistik har aldrig varit så populär som nu, eller fångat så många människor, och samtidigt har yrket befunnit sig i en tydlig kris under många år. Fotojournalistiken börjar existera i ett annat format och förlitar sig i allt högre grad inte bara på professionella fotografer och redaktörer. Men trots krisen kan fotojournalisternas kreativa projekt nå ofattbara höjder och de drar nästan alltid åt det konstnärliga hållet. Och om vi pratar om fotografi i allmänhet är jag säker på att fotojournalistik är den starkaste delen av det i Sverige. Ändå har vi inom detta område författare som inte bara är kända över hela världen, utan som också spelar en mycket viktig roll inom yrket som helhet.
– Fotojournalistiken i sig, som vi har sett i resultaten från de senaste årens World Press Photo, tenderar också att använda konst i presentationen av dokumentärt material.
– Det är helt naturligt, för när konkurrensen kommer börjar vi alla att skilja oss från varandra i vårt sätt att göra saker och ting – och det handlar om form, inte bara innehåll. Dessutom vill varje yngre generation inte upprepa sina föregångare, utan alla vill göra något litet, men eget, som speglar dem själva och deras intressen. Och det är mycket viktigt att förstå. Tyvärr lär inte hela vårt utbildningssystem och samhälle människor att uttrycka sig. Vi får alltid höra att vi bara är de bästa, jämfört med dem: ”Är du Pusjkin?? Du kan göra detsamma? Och om du inte vet hur du ska göra det är det bäst att du inte gör det alls!”. Vi har ämnen där eleverna kan uttrycka sig praktiskt – arbete, måleri, idrott, musik… Och vi vet hur de förhåller sig till dem. Jag har underbara studenter på MSU: de är smarta och begåvade, men så fort det gäller att göra projekt, när de måste göra något själva, börjar det uppstå svårigheter.
Inte för att de inte är kapabla, utan helt enkelt för att de inte är vana vid det, de är inte tränade att producera något, de kan inte övervinna ”materialets motstånd”, även om detta motstånd ofta inte ens kommer till sin rätt. Och ”materiellt motstånd” är en mycket komplex sak som visar sig på olika sätt. Du har till exempel tänkt på något, du vet alla detaljer om hur du teoretiskt sett ska göra det, du börjar göra det, men det du får är annorlunda, inte som du hade tänkt dig. Det är som om du aldrig har lärt dig något. Och du har studerat och har redan allt i huvudet. Vi glömmer ofta att många kreativa frågor inte kan lösas mentalt.
Från serien Marines’ Amulets, 2011
Soldater, liksom många andra människor vars arbete innebär risker och stort ansvar, är ofta vidskepliga. I den här serien visar amerikanska marinkårssoldater upp amuletter som de aldrig lämnar ifrån sig i kriget.
– Varför tror du att detta sker?? Våra fotografer får ofta kritik för att de tar bilder som gör allt annat än det som efterfrågas.
– Om vi talar specifikt om pressfotografering beror det på att vi inte lär oss att sätta upp ett mål och att vi inte behöver experimentera varje gång, utan bara fotografera professionellt och utan onödiga krångel. Men det är bra för en tidning och dödligt för ett författarprojekt. Det finns en skillnad att göra här. Byrån är mycket användbar i det avseendet: den lär dig tydligt och vägleder dig till en viss internationellt accepterad nivå.
Du åker till fotograferingen och fotograferar allting först. Men med tiden inser man att om man vill reflektera över det ena och det andra, så gör man en, två, tre. Om du vill uttrycka dig på ett annat sätt, gör det på ett annat sätt. De är naturligtvis inte föreskrivna regler och instruktioner, utan snarare en optimering av processen, en genväg till resultatet. Men det utesluter inte kreativitet. Även om alla medier har sina begränsningar. Det finns gränser överallt, även inom konsten. Många saker kan till exempel inte bli konst eftersom de är alltför praktiska. Men det är ett oändligt ämne
– Ja, tyvärr har vi sedan barnsben lärt oss att inte vara självständiga, att se upp till auktoriteter, vilket skapar rädsla för att begå ett misstag – som liksom initiativ är straffbart.
– Ja, alla är rädda för att göra det genomsnittliga, de vill ha ett mästerverk på en gång, för om det inte är ett mästerverk, vad är då poängen med att göra allting överhuvudtaget?? Om det inte är en raket som går direkt till månen, varför bryr ni er då om sådant nonsens?? Allt måste vara på en universell skala..
Det är samma sak som vi talade om tidigare. Att veta hur man ska uttrycka sig är mycket komplicerat. När barn lär sig att rita ombeds de inte att kopiera utan att rita på egen hand. Det är just det som är poängen. Och vi gillar kopieringstekniken eftersom den gör resultatet bättre, även om den är som en fusklapp: resultatet är bättre, men i slutändan är det sämre, och man berövar sig själv på det..
Från ”Signatures Of War” 2011
Krig är inte bara slagsmål, skjutningar och bombningar, tvärtom, de är sällsynta, men det finns ändå alltid tecken spår som hjälper oss att omedelbart känna igen att vi inte befinner oss på en fredlig plats. Det är en förståelse ett instinktivt erkännande
Det handlar inte om att kommunicera med andra människor – det kan hända att det inte finns några människor alls.
– Dima, du är en av dem som provade många saker och var bland de första att använda nya tekniker – lomografi, multimedia, en barnbok om rymden..
– Jag var verkligen mycket intresserad av många saker. Jag arbetade för en tidning, jag arbetade för en byrå och jag har alltid lämnat den på egen hand, ingen har kastat ut mig. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med arbete. Men under de senaste åtta åren har fotografering varit det enda som betyder något.
– Du verkar vara en fotograf och en utforskare, eller snarare en forskningsfotograf.
– Ja, jag är intresserad av att utforska allt. Jag antar att om jag hade levt på 1400-talet skulle jag ha varit sjöman. Om jag levde på 1800-talet skulle jag upptäcka nya fenomen eller konstruera.
– Dima, om du hade levt på XV-talet, med din okuvliga lust att utforska allting, skulle du ha blivit bränd på bål som kättare… Det är bra att du lever på XXI-talet!
– Ja, det är säkert – de skulle bränna dig på bål. Nu förstår ni varför jag lämnade byrån även om detta kan sägas om nästan alla heltidsjobb ?
– Jag förstår det inte alls. Varför?
– För det finns så mycket mer i livet. Men jag älskar byrån och jag ville verkligen komma in på Agence France-Presse.
Det är bara sex eller sju år mellan mig och mina elever. Men för sex år sedan fanns det inget som liknade det vi har nu. Det fanns inga sådana möjligheter. Numera kan du snabbt söka upp allt du är intresserad av, alla stjärnor, foton, gå in på en byrås webbplats och ta kontakt med dem.
På den tiden köpte jag bara alla tidningar och tidskrifter från en kiosk, hittade telefonnummer till fototjänster och ringde alla. Nästan alla visade sig inte vara intresserade av mig alls, vilket är okej, men i Kommersant sa Yury Dyakonov: ”Kom och se, för alla kan berätta en vacker historia. Det finns många bra människor, och vi bryr oss inte om huruvida du är en bra människa eller inte, vi bryr oss om vilken typ av fotograf du är.”. För att säga sanningen, innan Kommersant hade jag aldrig fotograferat ett reportagefoto i hela mitt liv: jag brukade fotografera landskap, jag brukade fotografera mina bergsklättrarvänner, när jag själv gick på bergsklättring. Det var precis vad som fungerade. Eftersom alla kom med bilder från demonstrationer och demonstrationer. Jag säger alltid till eleverna: försök inte konkurrera med yrkesverksamma i det som de gör bättre än du. Du tror att de inte arbetar med dig eftersom du inte skjuter presidenter, men det är inte alls sant. Tvärtom vill alla ha bilder av det vanliga livet. Och när folk frågar mig vilket ämne jag ska ta upp, säger jag alltid att var och en av oss har sitt eget ämne, sin egen subkultur. Den är närmare oss, mer intressant och mer begriplig. Om du åker skidor, ta bilder på dina skidkompisar. När du bakar en tårta hemma med dina väninnor, ta en bild på dig när du bakar en tårta..
Alla har något i livet som de tycker om att göra. Men av någon anledning verkar det som om ingen är intresserad av det. Min kollega Natasha Kolesnikova och jag analyserade en gång resultaten av en tävling och hon sa en viktig sak: bland de vinnande berättelserna finns inga medelstora berättelser. Antingen super megaglobala händelser tsunamin i Japan, de arabiska revolutionerna eller mycket privata, intima händelser t.ex. när mitt barn började gå . Alla kan dock fotografera sina barn.
Från projektet Same Age, 2011
En serie porträtt av amerikanska marinkårssoldater och afghanska poliser i samma ålder. De bekämpar talibanerna tillsammans, går på patrull tillsammans. Den amerikanska militären utbildar också afghanska poliser. Serien är oavslutad och måste fortsätta.
– Men inte alla av dem kommer med i antologin om modern fotografi.
– Ja, frågan är hur man ska skjuta. Det finns naturligtvis ett problem med ämnet. Men vi har alla minst ett ämne.
– Jag håller med, men du måste förstå att det är DITT ämne och att ingen annan kommer att filma det.
– Det är inte lätt.
– Dima, kom ihåg ditt första intryck av Kommersant. Det förvånade mig? Vilket var svårt att vänja sig vid?
– Jag ville bara arbeta, och Kommersant gav mig möjlighet att arbeta mycket. Jag gillade att jag filmade mycket. Det första året hade jag otroligt många fotograferingar: jag räknade till ungefär tusen, kanske 900. Alltid två eller tre skott per dag. Jag har filmat allt jag har sett. Och dessutom en studio. I många medier finns det inga helger alls. Det finns halva lediga dagar eller så kan man be om att få göra något, men man är alltid redo. Det var som att arbeta i en ambulans.
– Tidning, byrå, tidskrift. Fotograferar du för tidningar nu??
– Det finns en tidning, New York Times. Jag kan inte säga att jag fotograferar för dem varje dag, och jag är inte ensam om att fotografera för dem, men ett visst antal fotograferingar per månad eller år gör jag. Det finns tidskrifter som jag samarbetar med. Ibland gör jag och mina kolleger något gemensamt, inte för media, men för reportage. Det finns också saker som inte alls har med fotografering att göra. Därför är jag mycket mer intresserad av frilansarbete. Jag gör mycket mer journalistiskt arbete nu än tidigare inom någon form av fotografering. Men under det senaste ett och ett halvt året har jag försökt att röra mig mer och mer åt andra hållet – konst, så att säga – även om det på ytan kanske inte är så uppenbart ännu, men det måste komma fram – det är samma ”materiella motstånd”.
– Men dina projekt Same Age och Marines’ Amulets är konst. Det finns ett koncept i dem, det finns, förutom information, ett utforskande, en dialog med betraktaren..
– Framför allt vill jag avsluta ”Peers”. Nu är det bara början. Jag drömmer om det på nätterna. Jag kan se den färdig – ända ner till bokens omslag. Problemet är att det inte är en händelse som kan filmas fritt – jag behöver en affärsresa till Afghanistan med den amerikanska armén för att slutföra detta projekt. Det finns många organisatoriska frågor: det är svårt att hitta en publikation som är redo att gå dit nu, särskilt i och med truppernas tillbakadragande.
Från Project Ninja – illegala guldgrävare i Mongoliet, 2012
Porträtt av en familj och deras nära släktingar av illegala guldgrävare i Mongoliet, som lokalbefolkningen och de själva kallar ”Ninja” ninja . Guld bryts i Mongoliet genom ytbrytning. Enligt myndigheterna bryts cirka 40 procent av guldet olagligt – både av enskilda personer och hela företag. Illegal gruvdrift i guld- och andra gruvor, t.ex. kolgruvor, dödar omkring 600 människor per år.
– Du deltog nyligen i en workshop med den visuella kompositören Jose Bautista. Vad är din inställning till multimedia??
– Den största uppenbarelsen för mig var ljudet. Jose som kompositör har ett sätt att visa hur viktigt ljudet är, hur mycket det fungerar. Men det som förvirrar mig med multimedia är att det känns som en oavslutad film. Dessutom är det ett så pass obskyrt format. Om du till en början har ett intresse för projektet är det säkert intressant att titta på, men i sig självt som foto är det sällan multimedia som fångar bortom din vilja. Och precis som i en riktig film går ingen på bio för att se multimedia. Vi går inte ens särskilt ofta på dokumentärbiografen här..
– Vad är kärnan i ditt multimedia??
– Detta är berättelsen om Ninjas – illegalt guld-
Fotot togs i Mongoliet.
Vi håller långsamt på att avlägsna oss från den moderna bildjournalistiken och börjar beklaga att vi inte alltid har möjlighet att trycka, ställa ut och visa våra favoritförfattare för allmänheten.
– Jag skulle vilja tjäna lite pengar”, säger Dima, ”och starta en stiftelse som skulle ge bidrag till fotografer för deras projekt, inklusive utställningar och böcker”. För det stod klart för länge sedan att det är meningslöst att be om pengar för något seriöst – det är lättare att tjäna pengar själv.
– Jag drömmer också om det!..
Svenska soldater passerar genom de byar som bränts ner av osseterna mellan Dzhava och Tskhinvali. augusti, 2008
Svenska stridsvagnar på väg ut ur Georgien Sydossetien vid Rokitunneln. Augusti 2008
En flodövergång i staden Musa Qala,
Helmandprovinsen, Afghanistan, februari 2010
Soldater från den tjetjenska bataljonen ”Vostok” ändrar sina positioner
Under granatbeskjutning nära Tskhinvali. augusti, 2008
Vad menar du, Dmitry, med att barn inte lär sig teckna genom att kopiera? Kan du ge några exempel på hur barn uttrycker sin egen kreativitet när de tecknar?