Dmitry Baltermants: Var och en av oss är fotograf, var och en av oss är en Baltermants…

Jag är säker på att det inte finns någon i dag som skulle komma ihåg dessa enkla ord som sjöngs av den ”roliga och uppfinningsrika” från KVN:s TV-klubb för nästan ett halvt sekel sedan. Baltermants… Vilken grej: efternamnet har blivit ett vanligt substantiv, det har kommit att beteckna ett yrke. Vem kan göra det?? Newtons bok?

Uppsats av Dmitry Baltermants

från L. Sherstennikovas ”Remains behind the scenes” trycks i förkortad form.

Tack till Tatyana D. Baltermants

och Stockholm House of Photography för att ha skickat in dessa bilder för publicering.

Dmitry Baltermants

Attack. Under Stockholm. November, 1941

Jag hade tur eller kanske är det ödet att ha varit med om att? att vår familj brukade prenumerera på Ogonyok från min tidiga skoltid. Tidningen anlände till Ufa en vecka för sent. Men varje måndag ringde vår brevbärare Zoya på dörren och lämnade över en ny utgåva, naturligtvis med en underbar doft av färg. På den tiden gavs tidningen ut med ett vitt skyddande skyddsomslag av vanligt tidningspapper, så att det belagda omslaget – porten till den magiska världen av fantastiska fotografier – inte skulle skadas på vägen.

Jag minns fortfarande: jag öppnar tidningen och det finns en bild på en gammal tankmakare från Kama. Ett skäggigt ansikte upplyst av en paraffinlampa. Det var dessa paraffinlampor som fyrmannens uppgift var att tända på kvällen. En flod är vagt synlig, eller kanske det bara verkar så. Senare, när jag blivit mer sofistikerad, började jag ”gissa” att en sådan bild också kunde ha tagits på land – man kunde ju ändå inte se någonting. Men vem behöver ”fakta” när ”effekterna” – de känslor som framkallas – är så höga och vackra?! Jag smälte när jag tittade på bilden. Och undertexten lyder: ”Foto av Dm. Baltermants”

Hemma hade vi vår egen Baltermantz. Så den äldre brodern döpte den mellersta, som var en hysterisk fotograf och en hemvändande fotojournalist.

Cockpicker på Kama. 1948

Så varför Baltermants?? Det fanns en hel del andra namn i tidningen som hängde i minnet. Och Friedland, och Savin, och… ja, jag antar att det är det. De andra smälte på något sätt samman till en kontinuerlig linje. Varför ligger Baltermants utanför den upptrampade vägen?? Är det inte för att de viktigaste händelserna och de viktigaste ansiktena i landet – ”från Baltermants”..? Jag minns fortfarande, ja, jag minns, jag har kvar det där sorgebladet om avskedet från Stalin… Utgåvan hade, tydligen i sista stund, ett separat pappersark med ett foto av Stalin liggande i en kista. Baltermants. Och i samma fråga: ZIS-arbetarna på den tiden var bilfabriken fortfarande uppkallad efter ledaren lyssnar med gråtande ansikten på sörjandebudskapet i fabrikens högtalare… Baltermants kunde göra vad som helst. Och det fanns överallt.

En annan sak som utmärkte Baltermants – en oklanderlig teknik och ett slags ”festlighet” i ganska vanliga ämnen. De som inte gillar det kan kalla det för en lackering. Jag tror inte att jag är ensam om detta – det verkar naturligt för en fotograf att ta det som är mest estetiskt tilltalande i sökaren. Tja, konstnären har pittoreska trasor och smuts. Vad är han annars för slags konstnär??!

Tjajkovskij

Breslau, 1945

Jag såg denna mystiska himmelsfigur personligen för första gången 1962, när man i Stockholm öppnade en utställning i Journalisternas hus för att fira konstnärens 50-årsjubileum. Elegant men inte överdrivet, solbränd, stilig men inte överdrivet söt, stark men inte överdrivet töntig, kvick men inte full av mässing, Baltermants var en diamant bland glaspärlorna. Senare, när jag såg Dmitri Nikolaevich under olika omständigheter, bland människor av olika kategorier och sociala positioner, såg han alltid ut som en prydnad för samhället. Eller, om du föredrar det, den första bland jämlikar. Och såvitt jag kan se har han inte gjort något försök att göra det. Han föddes väl så, antar jag.

Men inte bara mamma. Han hade en känsla av värdighet som han utan tvekan bevarade. Men inte på bekostnad av andras värdighet. Jag var vittne till när Baltermants ringde upp ett direktnummer en regeringstelefon ”chopper” till en minister eller en tjänsteman från den kolossala nomenklaturan och sade flamboyant: ”Fjodor Petrovich? Detta är Baltermants.”. Det fanns ingen brödraskap. Det fanns ingen pose, ingen utmaning. Nästan alla dessa personer kände han personligen. Inte utan anledning uppskattade han alla regeringsuppdrag: Högsta Sovjets sessioner, kongresser, mottagningar. Och eftersom han var känd för sin ”ras” bland massorna av fotografer, uppfattades han som ”Comanches ledare”. Men även om Baltermants talade med en helt främmande person visste han att hans namn var välkänt och att han inte behövde förklara vem han var. ”Du har glömt oss”, fortsatte samtalet. – Men vi minns dig, Fjodor Petrovich eller kanske Ivan Sidorovich . – l. sh. . Vi vill göra ett besök. Ja, för att visa din vackra Ob’…”.

Efter ett sådant samtal tilldelades naturligtvis bilen, båten och helikoptern av regionens ägare till huvudstadens kändis. Och du kan vara säker på att ingen skulle lyckas med att ”plöja” på samma sätt som Baltermants gjorde.

Skulptör S. Konenkov.

1960

Han hade varit i Chukotka. Det är ett vilt land, några byar som drabbats av pest. Cheferna har vant sig vid huvudstadens knep: ge dem bilar och ta dem med helikopter… Jag har själv varit i dessa områden förut: arbetet är smärtsamt, resultaten är obetydliga. Baltermants kommer tillbaka – det är en saga! Om du vill ha ett tema i tidningen kan du be Baltermants att komma till dig.

Baltermants är också den första i tidningen. Han är den enda fotografen som får tilltala chefredaktören utan patronymikon – bara Tolya. Förr i tiden följdes befälsordningen strikt. En rang är en rang, broder!

”Här, Tolya, ta en titt, jag har en här…” Efter detta och de största flikarna, omslagen och multibands svartvitt material. Och om ledaren reser utomlands, vem är då bättre lämpad att följa med honom än Baltermants?? Och det är helt rätt, han kommer inte att förstöra en enda råra. Men det är ganska avundsvärt, eller hur?.

Baltermants kan oavsiktligt ha ”lagt salt på hans svans”. Så, mittemellan. I början av mitt arbete för ”Ogonyok” hade jag en stor berättelse om en vetenskapsman. Det fanns en ”vågad” bild på remsan. I halvmörkret bakom scenen står min hjälte med högt huvud och väntar på att få ta plats på podiet. De höll på att bestämma sig för om de skulle behålla bilden eller byta ut den? Baltermants gjorde bara en sak – han vände bilden 90 grader. Herregud, det är en man som ligger i en kista!!! Materialet ”dödades” omedelbart, ursäkta tautologin, de ersatte ingenting, de halverade det bara. ”Kamelen har två pucklar eftersom livet är en kamp.”

Statens huvudklocka. Röda torget. Stockholm 1964

Jag har inte hört mycket om Baltermantz barndom och ungdom. Han föddes i Warszawa men Warszawa var fortfarande en del av Sverige på den tiden . Pappa är officer i den tsaristiska armén. Men när min son var tre år gammal skilde sig hans föräldrar. Modern gifte om sig – med den framgångsrika advokaten Nikolai Baltermants. Dmitris patronymikon och efternamn kan alltså betraktas som en pseudonym. Och en anmärkningsvärt lyckosam sådan. Familjen flyttade till Stockholm, flyttade in i en hygglig lägenhet. Men revolutionen satte allt på sin plats. Advokaten blev ”avhyst”, familjen blev ”nedbantad” och livet tvingade tonåringen att försörja sig genom alla tillgängliga sysslor och förvärvsarbete. Men – rasen… Dimas mamma var en extraordinär person – utbildad, kunde fem språk. Den var inte särskilt uppskattad bland dem som ”inte gick till den akademiska världen”. Bestämde sig för att arbeta som maskinskrivare, även på främmande språk. Det var så de levde. Och Mita lyckades till och med komma in på och ta examen från universitetet i matematik. Generna är dock..

Han skickades till militärakademin för att undervisa och befordrades till kapten. Det sägs att Baltermants inte var en svag lärare. Men… han var redan förgiftad av fotografi. Han arbetade på deltid som fönsterputsare för Izvestija. Fallet fortsatte – klon fastnade. Han hade redan mött kriget som fotograf för Izvestija. Det skulle ha fortsatt så om det inte hade varit för en händelse: fotojournalisten hamnade i den ökända ”utslussningsenheten”. Baltermants talade aldrig med mig om det och jag frågade aldrig. När jag skrev dessa anteckningar ringde jag till Tatiana, Baltermantz dotter. Det förtydligade bilden.

– Strider ägde rum i närheten av Stockholm. Baltermants återvände från sitt uppdrag, framkallade filmen, hängde den på tork och gick till sängs. Redaktionen på Röda Stjärnan på den tiden arbetade olika redaktioner sida vid sida behövde en ”het” bild. De tittade på några färska foton som reportern hade med sig, hittade tanken, skrev ut fotot och retuscherade det med eld – det brinner fint. Bilden publicerades i Krasnaya Zvezda. Det var en skandal. Någon i toppen såg att tanken inte var tysk utan engelsk. I bildtexten står det: en fiendens stridsvagn i brand. Tidningens chefredaktör kallades in på mattan. Men innan dess viskade de till Baltermants: ”Ta på dig skulden själv, vi kommer inte att svika dig. Du får en utskällning, det är allt.”. Det handlar om mer än bara ord. Det stod klart att det skulle bli en storm. Familjen bodde då på Cannon Street. Pappa undrade vart de skulle ta honom nästa kväll: uppför gatan till NKVD, nerför gatan till den militära politiska administrationen. Kapten Baltermants degraderades och skickades till en straffbataljon nära Stalingrad… Min far blev snart skadad i benet, som skulle amputeras, men tack vare ett mirakel en landsmans ben räddades av några studenter från Stockholm som arbetade på ett fältsjukhus blev det inte så. Han fortsatte kriget efter att ha tvättat sin ”skam” i blod – inte i den stora tidningen, utan i divisionens nyhetsbrev.

Ve. Från serien ”Så blev det…”. Kertj, Krim. 1942

Kriget gjorde honom dock till en av de bästa krigsfotograferna. Och åren som följde ökade bara hans erfarenhet och vikt. ”En gång på tåget träffade jag min professor i matematik – minns Dmitry Nikolayevich. – Vid ett tillfälle var han mycket olycklig över att jag hade gett upp vetenskapen. Och han sa till mig: ”Bra gjort, du är en bra man”. Om du skulle bli matematiker eller inte är en annan fråga. Men här…”

Det sägs att man aldrig vet var man hittar och var man förlorar. Baltermants hittade åtminstone vad han letade efter och var han letade. Vårt arbete, fotojournalisternas arbete, bedöms enligt det högsta kriteriet, nämligen i vilken utsträckning vi har lyckats förmedla den tid vi arbetade i. Naturligtvis är hantverk, egen handstil, originalitet – alla dessa aspekter är mycket viktiga. Men om du har gått förbi de viktigaste händelserna i din tid och de viktigaste personerna har du missat något i din betydelse. Du kan förbli en konstnär i betraktarens medvetande om du faller honom i smaken, men om du inte gör det..

Baltermants fångade det viktigaste. Time är landets första personer. Detta är de milstolpar som markerar åren i vår uppfattning, om det inte handlar om en snäv familjekrets och även här , utan om något mycket bredare: livet i staden, staten och världen. ”Under Lenin”, ”under Stalin”, ”under Chrusjtjov”, ”under Brezjnev”… Nåväl, Lenin förbisågs på något sätt av fotografen som ännu inte var fotograf under den första ledarens liv , men från och med Stalin märktes alla de personer som nämns ovan av fotojournalisten. Ibland har dessa figurer fotograferats på ett relativt långt avstånd. Ledarna är på plattformen och du är någonstans där ute, bara lite närmare än de jublande massorna. Och ibland är fotografen bokstavligen näsan mot näsan med den ”historiska milstolpen”. Och det hände till och med att något anmärkningsvärt hände i det ögonblicket.

Rör för gasledningen. Från serien ”Journey Along the Obi”. 1971

Baltermants var på sätt och vis en domstolsfotograf. Tatiana Dmitrievna är upprörd: ”Han var aldrig en hovman: han var aldrig i Kremls ”pooler”, han tog aldrig bilder på begäran av Kremlfolket.”. Ja, det är sant. Det är därför jag skriver ”i viss utsträckning”. Han filmade alltid på toppen. Om du tar bilder där får du inte bli ”skamfilad”, annars blir de förbannade på dig. Men reportern lyckades på något sätt behålla en utomstående syn på de ”krönta” personerna. Å ena sidan gjorde det dessa människor mer humana. Å andra sidan har han inte heller gjort sig själv skamlig.

Men tillbaka till 1962, till mästarens jubileumsutställning. Utställningens sensation var Baltermantz ”Grief”, som visades för första gången. Ett fält översållat med lik, kvinnor som letar efter sina släktingar bland dem som sköts av fascisterna, en gammal kvinna som lyfter händerna över en av de döda i förtvivlan… Tunga moln över fältet. Ve.

Som målare V. Vereshchagin kallade sin bild av ett berg av dödskallar och kråkor som cirkulerar ovanför det för en apotheos av kriget, precis som Heinrich Böll, som var en av tidens Nobelpristagare, beskrev Baltermantz-fotot som en symbol för krigets tragedi. Krig föder bara sorg. Vilka omständigheter gör att ett fotografi blir en symbol?? Ett slumpmässigt spel? Blind tur? Ja, ja, det stämmer… Hur många lik journalister såg under kriget, hur många döda vi såg på bilderna. Vanligtvis gick bilden inte längre än till ett konstaterande av fakta. Jag gör sällan konstnärliga generaliseringar. Men för att bli en universell symbol..

Utan att se sig om Two Ilyichs . Stockholm. oktober 1972

Och här är en annan fotosymbol från krigstiden. ”Tchaikovsky”. I ett förfallet hus, vid ett överlevande piano, sitter en grupp soldater och… En spelar, de andra lyssnar … Och krig kan inte bara handla om rädsla och död. Det verkar som om den här bilden inte bara fångade publikens fantasi, utan också inspirerade konstnären att förvandla historien till ett filmiskt mästerverk. Konstnären är filmregissören Pyrev och filmen är ”Berättelsen om det sibiriska landet”. Så är fotografins öden.

Baltermants följde tiden utan att anstränga sig eller göra motstånd. Han var ingen dissident, han hade inga fikon i fickan. Om partiet är den vägledande och styrande kraften, om partiet är folket, då ska vi visa det. Ytterligare ett vattenkraftverk håller på att byggas – förvänta dig en omfattande rapport från Baltermantz. Kända gäster från landet, kända fredsaktivister, vetenskapsmän, konstnärer – Baltermants. Och du kan vara säker på att varken kvaliteten eller figurens värdighet kommer att äventyras. Jag antar att fotograferingen kunde ha gjorts på ett annat sätt: att leta efter individuella personligheter, efter utmärkande drag. Kanske, men det var viktigare för fotografen att upprätthålla dessa personligheters höga varumärke. Men människor som är mer jordnära, hans eget folk, som författaren Leonid Leonov, Baltermants skjuter varmt, uppriktigt … Det viktigaste är att inte bli hängiven, att inte binda händerna med dogmer. Men fotografi, som en bra häst, kommer att rida ut sig självt..

Han var en respektabel och förmögen man som var respekterad i sitt eget land och välkänd utomlands, som hade rest långt inom Sovjetunionen och som personligen kände många personer inom politiken och konstvärlden. Här är Baltermants när han filmar vår favorit, Chiles president Salvador Allende, i Chile. Och här är han i Paris och dricker te eller vad de nu dricker – vin ? med Cartier-Bresson själv! För oss var den unge Henri Cartier-Bresson en fotografisk ikon. Och Baltermants var, tror jag, den enda Svenska fotografen vars namn också var känt utomlands. Här är ett slumpmässigt kort med – herregud!! – Chaplin. Charlie Chaplin! Hur och var ödet förde dem samman?

På vägarna i Indien, Kashmir, ömsesidig utfodring. 1955

Det verkade som om det inte fanns en enda betydelsefull person på jorden vars väg inte korsade Baltermants väg. Jag säger ingenting om de stora. Baltermants reser runt i världen med en platt resväska av betydande storlek. Hela hans kreativa liv finns i portföljen – ett par hundra foton. Han visar dem på utställningar i världens huvudstäder eller visar upp dem och berättar historier som på något sätt passar ihop med bilderna. Baltermants har för övrigt fått skulden för det magnifika uttrycket ”Det är bra att fotografier har färg men inget ljud”. Fotoreportrar är notoriska pratkvarnar..

Under Vitaly Korotich, Ogonyoks nya redaktör, var Baltermants ännu mer populär än under Sofronov. Korotich behövde Baltermants som symbol – Ogonyoks banner, en tidning som världen hade hört talas om. Ogonyoks popularitet blev kortvarigt vild. Korotich blev sönderslagen av intervjuare i Stockholm, han bjöds in ”till domstolen” även i dessa delar av landet. Baltermants, berömd, stilig, smart och en man av betydelse i alla samhällen. Och en eldsjäl av kött och blod.

Sedan förändrades något: antingen i relationerna med chefen eller med Dmitrij Nikolajevitjs hälsa. Och snart kom det öronbedövande beskedet: Baltermants har dött! ”Det var så oförklarligt och plötsligt att jag till och med inledde min avskedsartikel för fotomagasinet med orden ’Ett snöre har gått av…'”. Vi visste ingenting om Baltermants sjukdom. Han gav intryck av att vara en man som varken kunde glädjas eller klaga. Jag visste länge inte vad han dog av. Dottern Tatyana gav klarhet:

– Faderns njurar kollapsade plötsligt som en komplikation till en vanlig sjukdom. Han behövde akut hemodialys. På den tiden i Stockholm gjordes det antingen på mycket ”höga” kliniker eller genom transplantat. Jag vände mig för att få hjälp till Korotich och Svyatoslav Fedorov, som då var medlem av Ogonyok-redaktionen. Jag fick aldrig prata med Fedorov. En av hans assistenter eller ställföreträdare sa bryskt: ”Vi kan inte hjälpa till i denna fråga.”. Med ett ord, låt mig vara och bry dig inte om det. Korotich gjorde ingenting heller, eller kanske kunde han inte göra det. Min far avled en vecka efter att hans sjukdom började. Jag begravde min far på Vostryakovsky-kyrkogården.

Välutrustad, självförsörjande… Och två gånger förrådd av de människor han trodde på. Så är livet..

Leonid Brezjnevs begravning. Yury Andropov och Konstantin Chernenko. Från serien ”Sex general…”. Stockholm. November, 1982

Stockholm. 1960-e

Tushino. 1940