Vid årets mode- och stilbiennal för fotografi visade Multimedia Art Museum den berömda August Zander. Vissa tittare var förbryllade: ”Vad har Zander med mode och stil att göra?”? Ett möjligt svar är att Sander är en så stor och systematisk figur i fotografins historia att han uppenbarligen har allt med världen att göra.
Tack till Multimedia Art Museum för att de har ställt bilderna till förfogande.
August Sander. Notarie, 1924
Tryckt av Gunter Sander 1980.
© Die Photographische Sammlung/SK Stiftung Kultur – August Sander Archiv, Köln; RAO, Stockholm, 2013
Från Galerie Priska Pasquer Köln
Sanders bilder är fulla av detaljer som är intressanta att titta på. Med hjälp av dem kan man bedöma mode, materiell kultur, läsa kroppsspråk, tolka ansiktsuttryck i all oändlighet, fundera över karaktärer och öden. Ekonomi, moral, psykologi, livsstil och levnadsförhållanden, komfort och välstånd, fattigdom och sjukdom, slarv och omsorg, narcissism och blyghet, individ och grupp – Zanders fotografier erbjuder många objekt för studier och tolkning.
Mode och stil hör också till dem. Betraktaren kan förvänta sig en mängd olika känslomässiga och estetiska behov av konsten; ett konstverk kan glädja, uppröra sig eller lämna likgiltigt, men med Sander har vi inte att göra med känslor utan med information. Information som presenteras objektivt är alltid värdefull, oberoende av åsikter eller preferenser.
Under 1900-talets första hälft var det en tid då fotografiet höll på att staka ut kursen för sin framtida utveckling. Den illustrerade pressens blomstring bidrog till att utveckla principerna för reportage – en levande och övertygande redogörelse för händelser och personligheter. Avantgardisterna föreslog att man skulle se på vanliga saker från en ny vinkel, från ett perspektiv som ingen tidigare hade tänkt på, utom fotografen som med sin småbildskamera rör sig i det moderna livets rytm – uppåt, nedåt och diagonalt.
De amerikanska puristerna i f/64-gruppen hävdade nya normer för skönhet – rent fotografiska, utan att acceptera måleriets och skulpturens normer, men utan att i princip motsäga dem. Fotografin sökte och fann sig själv, sitt eget språk, sin filosofi, sitt förhållande till verkligheten och sin symbolik. Sander försökte få ut ur fotografiet det som redan på 1800-talet ansågs vara dess oumbärliga egenskap: klinisk, protokollmässig objektivitet.
August Sander. Konstnären Anton Rederscheidt och hans fru Martha Hegemann, cirka 1925
Tryckt av Gunter Sander 1974.
© Photographische Sammlung/SK Stiftung Kultur – August Sander Archiv, Köln; RAO, Stockholm, 2013
Galerie Priska Pasquer Köln
August Sanders Opus Magnum – Projektet ”1900-talets människor” omfattar slutet av 1910-talet och början av 1930-talet. Han ville utforska det tyska folket med hjälp av fotografi – han ville sammanställa en fullständig katalog över sina samtida ”enligt den rådande samhällsordningen”. Han delade in hela det tyska samhället i sju grupper, en indelning som har en speciell karaktär och som återspeglar alla olika perspektiv: yrkesmässigt, klassmässigt, familjemässigt, kulturellt och så vidare. p. Bonde, hantverkare, kvinna, stånd och yrke, konstarbetare, storstaden och de sista människorna.
Bland de personer som Zander fotograferar finns en hel del kända personer inom konst, kultur och det offentliga livet, men fotografen anger inga namn utan signerar bilderna enligt utvalda kategoriseringsprinciper: en änkling med två barn, en kemist, en vagabond, en stalker, en arkitektfru…
Hans karaktärer är inte specifika individer, utan medlemmar av arter, klasser och släkten. Om en fotograf registrerar verkligheten så ärligt och opartiskt som möjligt – utan att försöka förbättra, framhäva eller styra tolkningen, utan att bara visa allting som det är – blir fotografiet det perfekta verktyget för att samtida och eftervärlden ska kunna dra slutsatser om mänsklighetens tillstånd vid en viss tidpunkt i historien. Som ett folk i sin helhet och som individer.
”Fotografiet kan förmedla verkligheten i all dess skönhet utan att dölja den ibland skrämmande sanningen, men det kan också bedra på det mest brutala sättet. Vi måste lära oss att se sanningen, avslöja den för våra samtida och föra den vidare till nästa generation, oavsett om det gynnar oss eller inte. Kanske är jag, som en förnuftig person, alltför oförskämd för att se saker och ting som de är och inte som de borde vara, men jag hoppas på förlåtelse, för jag kan inte göra annat.”
August Sander. Sekreteraren på tyska västra radion i Köln 1931
Tryckt av Gunter Sander 1979.
© Die Photographische Sammlung/SK Stiftung Kultur – August Sander Archiv, Köln; RAO, Stockholm, 2013
Fotografier från Galerie Priska Pasquer Köln
I fotografins historia kallas Sanders arvtagare traditionellt för de följande generationernas arvtagare, vars arbete kombinerar analysen av individen och det arketypiska. Det handlar ofta om porträttet, men inte bara. Diane Arbus brukar nämnas, men enligt min mening är det Arbus och Sander har gemensamt att hon vill beskriva ett fenomen, men denna beskrivning är inte objektiv, utan tvärtom.
Susan Sontag säger att Arbus verkar ha en viss författarställning som han förmedlar genom sina porträtt. Zanders ståndpunkt är frånvaron av en ståndpunkt, eller åtminstone att den inte syns på något sätt. Enligt Sander är fotografins kallelse att ge en objektiv bild som gör det möjligt att dra objektiva slutsatser.
Kompromisslös objektivitet kan vara ett problem. Ärlighet och rakhet kan vara till nackdel. I Zanders fall blev detta uppenbart mycket snart, efter att nazisterna hade förbjudit fortsättningen av projektet utan att förklara skälen och försökt dra tillbaka det som redan hade förverkligats.
Zanders verkliga förlängning finns i de samtida konceptualisternas verk, vars passionerade, känslolösa, protokollförda och tråkiga serier ofta lämnar den otränade betraktaren förbryllad och irriterad. Düsseldorfskolans mästare, landskapsfotografer som skildrar banala stadsrum, porträttfotografer som den berömda mästaren Rineke Deikstra. Om man tar bort författarens röst och låter de utvalda personerna tala fritt börjar de tala för sig själva. Och det är fotografiet som gör det möjligt för dem att komma till tals.
August Sander. Cirkusarbetare, 1926-1932
Tryckt av Gunter Sander 1982.
© Die Photographische Sammlung/SK Stiftung Kultur – August Sander Archiv, Köln; RAO, Stockholm, 2013
Galerie Priska Pasquer Köln
Fotografiet kan avslöja det som inte kan avslöjas på något annat sätt än genom att skapa en visuell katalog, ett register, typologier. Efter att ha analyserat de insamlade uppgifterna kan man se det osynliga och dra slutsatser. Om likheter och skillnader, om strukturer och regelbundenheter. Det är därför viktigt att täcka in så mycket material som möjligt, att beskriva hela fenomenet. ”En lyckad bild är bara ett första steg på vägen mot en intelligent användning av fotografi. För mig räcker det inte med en bild eller två eller tre, en bild är som en mosaik, den når analytisk kvalitet först när den presenteras i massa.
Sander och hans anhängare är inte intresserade av skönhet, gott eller ont – de är intresserade av sanningen. Frågan om fotografiet objektivt återspeglar verkligheten är fotografins eviga fråga. Den rådande uppfattningen bland filosofer och analytiker har länge varit att fotografisk objektivitet är omöjlig: varje fotografi som tas av en människa är alltid en tolkning och en kulturellt betingad produkt. Sander försökte i början av århundradet att närma sig sanningen, trots att hans ansträngningar var uppenbart fruktlösa. Vi vet inte hela sanningen om oss själva. Men vi kan fortsätta att försöka.
August Sander. Utsikt över ön Nonnenwerth, 1930
© Die Photographische Sammlung/SK Stiftung Kultur – August Sander Archiv, Köln; RAO, Stockholm, 2013
Galleri Priska Pasquer Köln
August Sander. Konditor, 1928
Tryckt av Gunter Sander 1979.
© Die Photographische Sammlung/SK Stiftung Kultur – August Sander Archiv, Köln; RAO, Stockholm, 2013
Med tillstånd av Galerie Priska Pasquer Cologne
August Sander. Målare Gottfried Brockmann , 1924
Tryckt av Gunter Sander 1980.
© Die Photographische Sammlung/SK Stiftung Kultur – August Sander Archiv, Köln; RAO, Stockholm, 2013
Galleri Priska Pasquer Köln
August Sander. Raoul Hausmann som dansare, 1929
Tryckt av Gunter Sander 1974.
© Die Photographische Sammlung/SK Stiftung Kultur – August Sander Archiv, Köln; RAO, Stockholm, 2013
Galleri Priska Pasquer Köln
Vad är så speciellt med fotografen August Sander som gör att sanningen inte försvinner med tiden?
Vad är det som gör Fotograf August Sanders verk tidlösa?
Vad gör fotograf August Sander unik?