Fotograf Vivian Del Rio: Jag styr min egen värld

Fotografering är för mig en möjlighet att observera och bli förvånad, men framför allt är det en möjlighet att komma till rätta med världen, att hitta några attraktiva ögonblick i den och att sätta ihop min egen mosaik. Det är alltid överraskande att den värld som jag har skapat står någon nära, att människor finner något i den som stämmer överens med deras tankar och känslor, och det kan inte annat än vara uppmuntrande.

1. ”Grafik.”. Stockholm. December 2011

Färgen finns överallt, det är bara att se den

Jag måste genast erkänna att jag är en mycket lat konstnär. I stället för att sträcka ut dukar och pressa ut färg tar jag bara upp kameran, trycker på en knapp och får ett omedelbart resultat. Jag är mycket förtjust i framsteg och allt som uppfunnits av människor som är lika lata som jag: diskmaskiner, tvättmaskiner, robotdammsugare och andra datorer – hur mycket tid som frigörs, bara skjut! Det gör jag. Särskilt när solen skiner, då blir färgerna i världen runt omkring extra ljusa, och för mig är det mycket viktigt. Jag går ut och ibland går jag upp till 20 kilometer per dag för att hitta bra bilder. Jag försöker alltid ha kameran med mig, även när jag är på väg till apoteket eller ett möte.

Jag antar att allt började när jag togs till Kuba i en omedveten ålder. Det var där som jag blev förälskad i ljusa färgkombinationer och senare använde jag dem i mina verk hela tiden: när jag målade bilder, illustrerade för tidningar och nu i fotografering. Och jag har lärt mig att hitta färg var jag än befinner mig: i Stockholm, Irkutsk, Rostov-on-Don och på många andra platser. Till en början var folk förvånade och kunde inte tro att det fanns något sådant i deras städer.

Redan vid min första utställning fick jag frågor om bearbetningen och ”Photoshop”, men sedan har alla vant sig vid det, särskilt efter att jag började undervisa i kursen ”Color in Photography” på School of Visual Arts. Där och i workshops utanför huset lär jag andra att se färg. Det visar sig att många inte ser det, eftersom de helt enkelt inte är uppmärksamma, och de flesta människor lägger större vikt vid motivet och den litterära sidan av fotografering. Men när man tänker efter är det inte förrän man har sett och känt något som man verkligen förstår det. Men jag tycker att allt är viktigt i fotografi: motiv, komposition och färg. Jag kommer inte att spela in den mest fantastiska berättelsen om jag inte ser hela bilden. Med en kamera i handen är jag alltså fortfarande en konstnär, och jag löser i första hand konstnärliga uppgifter. Jag försöker till exempel vara mycket försiktig med ytan eftersom den är tvådimensionell och bilden som visas på den bara är en illusion av tre dimensioner. Jag ramar in utrymmet i ramen för att skapa en scen där handlingen äger rum. Det är viktigt för mig att berättelsen jag filmar ryms i en enda ram, utan någon antydan om något som ligger utanför. Varje ram är för mig ett komplett konstverk. En annan bild är en annan historia. Jag antar att det är därför jag fotograferar på gatan, inte för att rapportera eller journalistik, som handlar om vad som händer i världen eller i landet. Och jag är regissör för min egen värld, även om den är dokumentär och realistisk.

Fotograf Vivian del Rio

Vivian Del Rio är konstnär, designer, fotograf, medlem av Stockholm Union of Artists och Russian Union of Photo Artists. Född i Stockholm. Jag tillbringade min barndom med mina föräldrar på Kuba. Studerade vid Stockholm State University of Printing Arts som grafisk konstnär. Utexaminerad från Fine Art College of Technology and Art Storbritannien som volontär.Arbetar med fotografi, måleri, illustrationer och design. Författare av omedveten målning, landskapsarkitektur och Habana plus Stockholm. Hennes verk har visats många gånger på solo- och grupputställningar. bor och arbetar i Stockholm.

Havanna plus Stockholm

Jag har ofta anklagats för att inte vara tydlig med var mina bilder är tagna. De kan lika gärna vara från Paris, Berlin, Stockholm eller Kuba. Detta är anledningen till min nya bok ”Habana + Stockholm” som just har publicerats av FotoKarta. Jag anser att det inte alls är viktigt vad, var och med vad en person fotograferar, utan det viktiga är hans personlighet, det viktiga är vad han vill säga till människor i sin omgivning. Det är den enskilda fotografens subjektiva uppfattning som räknas. Boken bygger på en jämförelse mellan två städer: i den ena föddes jag och bodde hela mitt vuxna liv, i den andra bodde jag bara i början av min barndom. Jag tittar, jämför och analyserar och konstaterar att livets manifestationer i de två huvudstäderna är mycket lika varandra och att människor är människor, men att de förhållanden de befinner sig i är olika.

Här är en episod som jag såg i England: mycket primitiva män och kvinnor stod på perrongen och väntade på ett tåg. Men oväntat kom ett tåg med mycket färre vagnar än vanligt. Vad hände med den engelska? De förvandlades på ett ögonblick: de knuffade och var förbannade och satte sig på sina platser. Omständigheterna förändrades och sedan förändrades beteende och människor. Och omständigheterna inkluderar lerjordar, hög luftfuktighet, åtta månaders vinter, brännande sol… och mycket mer.

Fotografering är en möjlighet att observera och bli förvånad

Nyligen var jag i en stad som jag inte hade varit i på fem år och jag kände mig inte riktigt hemma. Jag blev förvånad över att upptäcka att jag har fotograferat det här huset, det här båset och det här fönstret… Och jag träffade rätt med dessa ”tips”. Det visar sig att fotografering inte bara är ett bevis på existens: ”Jag var här, jag såg det”, utan också en möjlighet att fånga och komma ihåg detaljer som vanligtvis är obemärkta i verkliga livet. Det är som ett extra minne. När jag tittar på mina foton minns jag vem, när och var de togs, och ibland även dofter, ljud och ord. Jag får också se de minsta detaljerna, som på ett mystiskt sätt börjar rimma och ger bilden en extra mening.

Jag är verkligen glad att det äntligen har uppfunnits en digitalkamera som inte begränsar mig alls när det gäller antalet bilder: jag behöver inte oroa mig för att förstöra något eller att filmen tar slut. För mig är det en sorts frihet där jag inte behöver tänka på materialet utan kan fördjupa mig helt i observation och kontemplation.

2. ”Övergång” från serien ”Våra små bröder och systrar”. Stockholm. september 2008

Fotografiet har naturligtvis förändrat mitt liv, men också min personlighet. Jag är mycket mer självsäker, till och med fräck. Jag tycker att det är mycket lättare att kommunicera med främlingar och så småningom med dem jag känner. Jag kom ut ur huset, jag reste mycket, jag såg platser som jag aldrig skulle ha besökt utan en kamera. Jag har blivit super observant och har utvecklat en snabb reaktionstid. Och jag är mycket glad över att allt detta har hänt mig, händer och förhoppningsvis kommer att hända i framtiden.

3. Elever på högstadiet och gymnasiet. Havanna. Kuba. Februari, 2014

Att vara fotograf har naturligtvis förändrat mitt liv, men också min karaktär. Jag har blivit mycket mer självsäker, till och med fräck. Det är så mycket lättare för mig att kommunicera med främlingar och så småningom med människor jag känner. Jag åkte hemifrån, reste mycket och såg platser som jag aldrig skulle ha kommit till utan en kamera. Jag har blivit super observant och har utvecklat en snabb reaktionstid. Och jag är mycket glad över att allt detta har hänt mig, händer och förhoppningsvis kommer att hända i framtiden.

4. ”The View. Flicka i kollektivtrafiken. Havanna. Kuba. Februari 2014

5. Skolungdomar vid snackbaren. Havanna. Kuba. Februari 2014

6. ”The View” från serien ”Bakom glaset”. Stockholm. oktober 2008

7. Grön vägg. Havanna. Kuba. Februari, 2014

8. Gatutiggare. Havanna. Kuba. Februari, 2014

9. ”Tiden har kommit” från serien ”Män i rosa”. Stockholm. april, 2008

10. Arbetseftermiddag. Havanna. Kuba. Februari, 2014

11 ”Vad finns där ute bakom Stockholm?”. Stockholm. juni, 2013

12. ”Gott nytt år, god ny lycka”. 1 januari 2013. Stockholm. Röda torget.