Det var kärlek vid första ögonkastet när jag såg den! Stora, vackra, vilda inte alls tama . glänsande! 6-dörrars tvåmetersmonster!
Du måste bli min”, sa jag och körde mitt fuktiga finger över den släta stålytan. Han darrade lite och jag förstod att det var ett tecken säljaren sa att det var från två kompressorer , men vad vet han om kärlek??
Jag lovade min blivande bästa vän att jag skulle komma tillbaka och letade efter pengar.
Från försäljningen av bilen fick jag en tredjedel av de pengar jag behövde och tog Siegmund i.
Leveransen var inte lätt; jag ville inte lämna honom för ett ögonblick och åkte med honom i en dammig skåpbil halvvägs genom staden. Jag fick en vild allergi mot damm och en massa stötar på sidan av lastbilen, men jag var inte avskräckt, jag längtade efter att vara ensam med det och ge mig själv…
Ungefär två timmar senare körde vi fram till uppfarten till min lilla lägenhet, där jag bodde med min familj och två underbara barn.
Det är synd att säljarna inte angav kylskåpets vikt, men jag förstod av lastarnas stränga blickar att de kommer att attackera minst Peak Kommunizma, och allt utan syre. Men arbete är arbete – låt oss göra det! Förmannen ropade tyst och de tog det på sig.
Ja, hur fick du tag på den?! De lyfte upp den och ställde ner den! Det fanns sex. Två av dem med vita ansikten började leta efter något i gräset vid verandan och mumlade ”Jag behöver det, jag har barn”. Förmannen kom till mig med en förebråelsefull blick i den kunde jag tydligt läsa ”varför köpte du inte en Biryusa, din jävel??” och frågade: ”Jag skulle vilja tillägga, kära kamrat!”
– Hur mycket”, frågade jag, eftersom jag visste. Jag kan bara lägga till ett halvt kilo bovete och ett halvt glas fettsnål kefir.
– För ytterligare fyra personer! – skrek han nästan och spottade på trottoaren.
– Bra.
Förmannen ringde till kontoret och bad alla att komma hit under flyttgubbarnas hårda blickar.
Det började bli mörkt. Inte för att jag hade bråttom, men jag ville avsluta detta episka verk.
Efter att ha bländat alla med sina strålkastare anlände förstärkningarna äntligen.
De var fyra stycken, alla med en antydan till stål i ögonen. Eliten för lastning och lossning, det har jag tänkt på. Nu är vi klara.
De var tio stycken innan hissen. Efter att ha lyft, släpat och placerat dem vid ingångsdörren fanns det åtta kvar.
Vi förlorade två på trappan till verandan och ytterligare en i dörröppningen. De återstående ”bogatyrerna” öppnade sina näsborrar och bar upp kylskåpet till femte våningen som en sista och avgörande strid.
Vi bestämde oss för att övernatta på första våningen.
Eftersom ingen skulle stjäla jätten lämnade vi den på trappan och kom överens om att träffas i morgon vid soluppgången vid mötesplatsen.
Natten gick i en långvarig spänning.
Jag kom i tid till mötet, men de andra kom till lunch. Stålglansen i pojkarnas ögon förvandlades till tonlösa toner och sorg.
De var åtta stycken. På kvällen hade vi vänt hela trappan, förlorat ytterligare två personer i kampen på tredje våningen och stannat på fjärde våningen. Brigadgeneral. Han var genomblöt av stress och trötthet, med darrande händer gav han mig en cigarett och vi rökte.
– Du behöver det inte? – frågade han.
– ”En barndomsdröm”, svarade jag.
Jag kanske inte kan anställa folk, halva staden känner till kylskåpet, ingen kommer att göra det, hälsan är viktigare, – försökte han förbarma sig över mig.
– Vi klarar det här”, försäkrade jag honom.
De låg platt i lastbilen och stönade. Jag tyckte synd om dem, om mig själv och Sigmund.
I gryningen anlände en ny omgång lastare för att ersätta de använda. De kom från Centralasien och var 18 stycken!!!
Förmannen var densamma, men han såg mer glad ut.
– En specialbrigad från Tasjkent”, skryter han och pekar på en massa små flyttare.
– Shikidym! – Jag ropade till dem och viftade med handen.
– De gick raskt iväg och turades snabbt om att bära mitt monster till lägenhetsdörren. Förlorade bara fyra i trapporna.
Dörren var mindre än ett kylskåp. Redan en tredjedel och lite lägre.
– b…….!!! – ropade förmannen.
– Allahu Akbar!!! – hans stridskamrater skrek tillsammans med honom och de knuffade honom mot dörren.
Med en smäll, tegelstenar och armeringsjärn flög kylskåpet in i lägenheten och efter att ha tagit sig till vardagsrummet stod det upp, begravt i parkettgolvet.
– ”Det var allt”, andades förmannen ut.
Efter att ha gett pojken de pengar han lånat av grannarna som varit ute genom fönstret i två dagar, lämnades jag ensam med Sigmund…
Du kan läsa slutet av del 1, del 2 och 3 på min blogg iholodblogspot eller vänta på webbplatsen.
Jag tycker det vore intressant att höra om fördelarna med att sälja ditt hus och köpa ett Zigmund-kylskåp och Shtain h.1? Var det på grund av energieffektivitet, bättre funktioner eller bara för att ha en modernare apparat i köket? Hur har din erfarenhet varit hittills? Skulle du rekommendera det till andra?
Varför valde du att sälja ditt hus och köpa ett Zigmund-kylskåp & Shtain h.1? Hur har din erfarenhet varit med kylskåpet hittills?