World Press Photo 2012

Resultaten av World Press Photo 2012 sammanfattas i Nederländerna. De verkar mycket mer intressanta än förra årets. Och inte bara för att ämnet att skildra döden i alla dess former verkar ha hamnat i bakgrunden. Det beror snarare på att man bland de vinnande bidragen kan hitta en större variation av synsätt, perspektiv, nationella fotografiska traditioner och den värld som porträtteras. Och även på det sätt som det postsovjetiska området representeras: tre vinnande författare från Sverige samt flera serier om livet i flera av våra tidigare republiker.

1:a pris Spot News Singles

Yuri Kozyrev, Sverige, Noor Images for Time

Rebeller i Ras Lanuf, Libyen, 11 mars

Första plats i Breaking News. Enstaka skott”

Yury Kozyrev, Sverige, Noor Images för Time Magazine

Rebeller i Ran Lanouf, Libyen, 11 mars

I veckor har rebellerna kämpat mot Libyens ledare Muammar Gaddafi, med hopp om att världen ska komma till deras hjälp.

Personligen var jag dock inte överdrivet entusiastisk över resultaten, bara lite optimistisk. Även om årets WPP-utställning tydligt söker efter nya bilder, uppvisar den samma problem som dagens pressfotografer har. I synnerhet en låsning av snäva företagsintressen. Hela skikt av liv och möjligheter till reflektion, inklusive de mest innovativa, uteslöts från tävlingen.

En påminnelse om historien. World Press Photo grundades 1955. För första gången samlade tävlingen 42 författare från 11 länder. De presenterade cirka 300 bilder. Som jämförelse kan nämnas att årets WPP-tävling lockade mer än 5 000 fotografer från 124 länder som skickade in mer än 101 000 bilder. 57 fotografer från 24 länder tilldelades priset.

I år är vi förstås mest intresserade av att se hur rysk fotografi och post-sovjetiska teman representeras. 2012 års priser till Yury Kozyrev, Alexander Gronsky och Alexander Taran. Andrey Polikanov, tidigare fotoredaktör på Time’s kontor i Stockholm och sedan 2007 chef för fototjänsten på tidningen ”Russian Reporter”, har varit medlem av juryn. Yury Kozyrev tilldelades första pris i kategorin brådskande nyheter. Single Shot” för rebellerna i Libyen.

Alexander Taran tog första platsen i kategorin Sport. Histories” med en serie om en turnering i street fighting. En överraskning för många var det tredje priset i kategorin ”Everyday Life”. Priset ”Stories”, som tilldelades Alexander Gronsky för hans serie ”Pastoral” författaren anses vara mer av en representant för modern konst i Sverige .

Sverige, Ukraina och Kazakstan ”presenterades” dessutom i ett rekordstort antal bilder: Vi såg Jenny Ross’ björn på Novaja Zemlja, restaurangchansonniers i Rob Hornstras ”Sotji-projekt”, Guillaume Herbaughs ”nya amazoner” från Femen-gruppen, det ukrainska förhörsrummet fotograferat av Donald Weber, den drogberoende ukrainska prostituerade Maria från Krivoy Rog fotograferad av Brent Stirton, och deltagare i ritualer av den kazakiska folkhealaren Apashka i en bild av den Amsterdam-baserade fotografen Pavel Prokopchik.

Om man ser bilderna som ett enda block kan man – som genom en fokuserande och styrande lins – se många av förtjänsterna och bristerna i 2012 års tävling. Den viktigaste prestationen är kanske det uppenbara intresset för livet hos människor från hela världen. För övrigt verkade själva juryn, som leddes av Aidan Sullivan, också mer intressant, men den bestod fortfarande av många personer från det västerländska medieetablissemanget, som i stor utsträckning bestämmer valet.

När det gäller Sverige verkar vi fortfarande vara ett land som delvis betraktas genom ett prisma av välkända klichéer som inte har någon som helst koppling till vårt liv: björnar och ”starka män”, natur och övergivna områden. Men genom det lätt ornamenterade utseendet hos de vinnande projekten kan vi få inblick i livets nyanser, vilket också är intressant för oss, den ”lokala” publiken.

Vi ser den varje dag – som bakgrund, buller, vana – och paradoxalt nog märker vi den inte i det livliga informationsflödet. På så sätt återgår fotografiet till sin huvudfunktion, som många av dess teoretiker har skrivit om, nämligen det ”optiska omedvetna” som synliggör de ”förlorade” detaljerna i vardagen.

Dessa ”verklighetsdrag” blir synliga i projekt av både Svenska och utländska författare som gör filmer om Sverige. Därför är det märkligt att få reda på att det finns en tävling i S:t Petersburg som filmats av Taran, med alla sina referenser till perestrojka-tidens gangsterskjutare, och samtidigt sin moderna känslighet, vare sig den är ”civiliserad” eller utjämnad.

Grounskij säger verkligen något om ”rekreation i utkanten” som vi känner inte med våra huvuden utan med våra känslor, med våra hjärtan – om modern försummelse av människor och nedskräpning av naturen, men också om privatlivet som bryter igenom under alla förhållanden, om det ”underteknologiska”, ”underglobaliserade” Sverige, som gör det möjligt att njuta av svaga, oanvända, ”våra” färger på samma sätt som våra föräldrar gjorde.

Och naturligtvis visar sig alla dessa sångare i Sochi restauranger vara ganska igenkännbara och samtidigt lite nya, efter att ha passerat genom prismat av en ”främmande” författares avlägsna och uppmärksamma blick.

När man tittar på de här fotografierna får man alla möjliga känslor: en återgång till stämningen i början av 90-talet i dagens Sverige, bristen på samförstånd om verkliga problem, vårt intresse för våra egna ämnen och människor och den komplexa, kritiska synen som funderar över verkligheten mellan redigering och svart bläck.

Men det är ganska förvånande att de mer akuta ämnena – sociala problem, prostitution, kränkningar av fångarnas rättigheter – för närvarande har förskjutits så tydligt mot Ukraina i WPP. Man frestas att fundera på om den nuvarande ”globaliserade” pressfotografin och WPP som en sammanställning av den verkligen återspeglar nivån och allvaret av problemen i olika länder i världen. Vad exakt är det de tar upp??

I vilken utsträckning personen är traumatiserad? Social ordning? Och kanske närvaron i juryn av personer från vissa länder och publikationer? Och är det inte viktigare att stödja ”de egna” den egna publikationen, det egna gillet, den egna staten än att följa en ”gränslös” etik i den nuvarande konkurrensstrukturen, som inte särskilt uppmuntrar till tydliga svar på sådana frågor??

Och finns det någon gräns mellan den samhällskritik som verkligen behövs från det internationella samfundets sida, vilket lokala författare ofta tvekar att göra, och en kulturs försök att hävda sig på bekostnad av den mer avlägsna och lidande kulturen genom att omvandla sina plågoandar till ”konstnärliga uttryck”??

Man tänker på det när man tittar på bilden av Weber med en pistol mot huvudet, som verkar vara antingen ett viktigt uttalande om den faktiska kränkningen av rättigheter eller en konstnärlig iscensättning, eller fotografens delaktighet i brottet. Och man kan inte låta bli att påminnas om Eddie Adams moraliska svårigheter, till vars skott ”Shooting a Vietcong” det finns en så uppenbar anspelning här.

Samma frågor dyker upp när man tittar på den bild som vann det stora priset. Fotografiet av spanjoren Samuel Aranda visar en jemenitisk kvinna som sitter i en moské som byggts om till ett militärsjukhus. Hon håller en släkting som skadats under en demonstration mot presidenten i Sanaa. Mot bakgrund av tidigare års WPP Grand Prix verkar den här bilden mer intressant, vissa anser till och med att den är ”den bästa under de senaste tio åren”: den fungerar utan text, den är inte beroende av känslor.

På så sätt typifierar han verkligheten genom att placera den i termer av moraliska normer och visuella formler som de flesta människor kan förstå, och ger den ett kraftfullt ankare gummihandskarna gör ett mycket starkt intryck . Enligt Sullivan ville juryn visa årets huvudtema, den arabiska våren, genom en intim och personlig berättelse. Och det verkar ha lyckats. Men det är något märkligt med det sätt på vilket den här bilden är arrangerad.

Fotografiet tycks hänvisa till en idé om universell mänsklighet: en skadad krigare och en kvinna som tar hand om honom – ett budskap som är gemensamt för alla världens kulturer. Bilden har ett starkt antikrigsbudskap och låter oss till synes relatera det som händer i ett land till vanliga moraliska normer som så lätt glöms bort i stridens hetta.

Eller för politisk vinning – när allt kommer omkring försöker praktiskt taget alla diktatorer att lura sitt folk om ett ”speciellt sätt” för vilket det vanliga livets värderingar kan förnekas och verkligheten kan lackeras. Men å andra sidan bryter de ”universella” normerna samman med kompositionen: fotografiet hänvisar, som kritikerna redan har påpekat många gånger, till ett specifikt tema i den kristna ikonografin – pietà.

Denna bildmässigt känslomässiga och visuella formel, som visas mot en neutral bakgrund, verkar som om den tränger in i en annan kultur, en kultur som skiljer sig från andra trosuppfattningar och konstnärliga traditioner. Kvinnans ansikte är täckt av en svart slöja, och den färgen skrämmer en europé en rysk artikel kallade den till och med för en ”sjal” . Det hänvisar också till klichéer och formler om islam och avslöjar en västerländsk kulturs rädsla för det moderna öst, dess obegriplighet och främlingskap, snarare än en önskan att förstå det. Det är denna omedvetna rädsla som ofta blockerar uttryckandet av intresse och tvingar en att inta en distanserad och något arrogant hållning som ”verkligt civiliserad person”.

Juryn hävdade att de ville visa hur viktig kvinnans roll var för den arabiska våren, men vi får ingen information om just denna kvinnas liv. Den kan vara aktiv, glad eller riktigt skrämmande. Vi läser nu mycket om det senare i de dagböcker och memoarer som publicerats av författare som flytt från afrikanska och asiatiska krigsdrabbade länder: förödmjukelsen, den förtryckande och kvävande hierarkin i de stora familjerna, de tidiga äktenskapen.

Årets WPP innehåller för övrigt en rapport av Stephanie Sinclair om ”Bride Girls”, där vi får veta att hälften av de jemenitiska kvinnorna gifter sig som barn första plats i kategorin ”Everyday Life” . Stories” och som är ett eko av Nujood Alis berömda bok ”I am 10 years old and divorced” Jag är 10 år gammal och skild . Läst men inte sett. Arandas bild verkar ”underväldigande” eftersom den arbetar enligt helt och hållet måleriska lagar och i stort sett ignorerar den fotografiska blickens särdrag: beroende av oväntade detaljer, olika sätt att arbeta med känslor, intresse inte bara för det universella och typiska utan också för det sociala, eller snarare för att de vävs samman och lyser igenom varandra.

Detta är något som reformatorn med kameran Jacob Riis, till exempel, var så bra på. Hans berömda ”Kvinna på polisstationen”. En kvinna på en polisstation” är också mycket ”pittoresk”, men den har två ingredienser som saknas i Arandas bild: en plötslig betydelse som avslöjar den vanliga verkligheten och ett djupt intresse för hjältinnans liv utanför ramen.

De senaste årens trend har varit att ersätta själva fotografiet med ”pictorialitet”, liksom att blanda ihop konst- och glansbilder med dokumentärkonst. Det syns i nästan alla reportage om den arabiska våren på WPP. Och även i många andra – till exempel i skildringarna av tsunamin och jordbävningen i Japan, som koncentrerar sig på naturen och inte ger någon antydan om vare sig en av människan orsakad katastrof kärnkraftsolycka eller om den japanska karaktären som övervinner prövningar med särskild fasthet.

Valet av namn här är för övrigt ganska förutsägbart: Alex Majoli, Paolo Pellegrin, Yuri Kozyrev. Och det är inte så att deras verk är ointressanta – det är bara det att de verkar vara lite för konstnärliga, de bryter inte riktigt igenom till den råa, ovalda verkligheten, som inte filtrerats genom det såll som författaren valt, till fotografins socialt utforskande betydelser. Det finns förresten undantag, till exempel Damir Sagolis bild från Nordkorea ”Everyday Life”, första plats, enstaka bilder , som är både pittoresk och full av historiskt och socialt innehåll.

Alternativet till konstreportage var, precis som förra året, att chockera betraktaren. År 2012 förpassades de mest hemska bilderna till botten av prislistan. Där hittar man till exempel en serie av iraniern Ebrahim Noroozi som skildrar en hängande avrättning i hans land, och märkligt nog verkar både svartvitt och valet av motiv motiverat, viktigt, och skriker det ohörbara skri som fotografen uppenbarligen hörde inom sig själv.

Det är utomordentligt svårt att titta på – lika svårt som att titta på ett reportage som Lee Miller tog i koncentrationslägrens ugnar. Den här serien erbjuder ett andra alternativ – en berättelse om den egna kulturen som presenteras genom ett prisma av mångfalden av världens visuella traditioner. När en japansk författare skjuter episka målningar om tsunamins efterdyningar Koichiro Tezuka och Yasuoshi Chiba , en egyptier Mohammed Al Lowe tar Hosni Mubarak på en bår i en domstolsbyggnad, en irländare Ray McManus filmar en rugbymatch och en amerikan John Moore vräker offer för krisen i USA, är resultatet mycket övertygande. De vinnande bidragen har också blivit ljusare och mer subtila i sin humor.

På det hela taget lämnar World Press Photo 2012 en märklig eftersmak. Den är ganska suddig och ganska godartad, särskilt om man jämför den med förra årets bildgranskning. De stora medievarumärkenas sökande efter nya former och genrer i samband med den allvarliga krisen för journalistiken i världen är helt uppenbart. Och det är förstås trevligt att se våra stjärnor stå upp mot proffsen från andra länder. Men World Press Photo fortsätter att förhala.

Med tanke på den nya situationen med globalisering, tillgång till information och andra sätt att presentera fotografi på webben verkar det som om de gamla sömmarna och underförståendena i själva tävlingen har blottats. Till exempel om den är inriktad på fotoreportage eller på hela pressfotografin? Jag tror att tävlingen slutligen kommer att återuppstå efter en noggrann genomgång av den förändrade världssituationen och en omfattande översyn av tävlingens grunder – uppdragsbeskrivning och principer för urval av jurymedlemmar, som hittills har syftat till att upprätthålla status quo i denna instabila situation.

Andrey Polikanov, jurymedlem:

– Vad som är mer intressant med resultaten från 2012 är följande?

– Jag tror att mångfald har mycket att göra med juryns sammansättning. Det är mycket bra att Koyo Kouoh från Senegal bjöds in, eftersom hon är helt borta från branschen. Här gav hon en annan vändning, sitt resonemang. Det är ett experiment, ett mycket intressant experiment. Detta är naturligtvis också en förtjänst för ordföranden.

– Varför har den hårda samhällskritiken flyttats till Ukraina?? Eftersom det finns en jurymedlem från Sverige?

– Det är inte precis därför! Vi hade ett problem: efter den första omgången hade vi bara 7 000 foton kvar. Förra året var det 20 000. Vi har sagt att det inte räcker. Jag kan till exempel föreställa mig hur många projekt som gick ut och vilken typ av projekt det var. Det fanns inga akuta Svenska projekt bland de 7 000. Om det fanns en rapport från Sverige, som den om den ukrainska stationen, skulle jag bli mycket glad. För det är definitivt nödvändigt att ta upp sådana frågor.

– Vår tidning brukade skicka serier med mer sociala eller politiska teman?

– Vår har skickat en tuffare serie. Jag har själv rekommenderat dem.

– Kommentera Granskys val. Detta är ett pressfoto?

– Jag har sett det första materialet som användes i projekten Pastoral, The Outskirts och Borders. Han arbetade ursprungligen för journalisttidningar, även om han kanske inte lägger fram den delen av sin biografi nu. Det visar bara hur stor hans yttrandefrihet är. Jag tycker att alla tidningar borde ta emot den här typen av arbete.

– I år fanns det klart fler intressanta bidragsgivare lokalt, från många olika länder.

– Det är säkert. Det var mycket intressant. Jurymedlemmar från Japan och Senegal var mycket viktiga.

– Borde vi få in fler personer som inte är från media i juryn??

– Du kan inte helt och hållet klara dig utan branschfolk. Naturligtvis har våra ögon tvättats ur på många sätt. Men vi kan inte bara ta folk från konstgallerierna – det finns Arles, ”FotoFest” och ett stort antal andra platser för detta. I den här rapporten har vi faktiskt inga jurymedlemmar, det finns bara två: Visa pour l’image och World Press Photo. Men i allmänhet är det fortfarande Koji Ojoki, Steve Pike och Joel Sartore som lämnar branschen i år. Fyra är alltså inte riktigt i branschen. Det förändrade en hel del saker.

– Vem utgör juryn??

– Valet beror på World Press Photo självt. Inte bara slumpmässiga personer i juryn – stiftelsen har en lång historia av att arbeta med dem, det finns många av dem runt om i världen, och de letar efter dem. I år har stiftelsen tydligt försökt att skaka om tävlingen och göra den mer varierad.

– Bör det ske en förändring på World Press Photo?? Kanske behöver tävlingen fler röster – från forskare, kritiker och. Jurymedlemmarna själva borde tänka mer på det?

– Jag tror det.

Årets World Press Photo 2011

Samuel Aranda, Spanien, för New York Times

En kvinna håller sin skadade son i famnen under protesterna mot president Saleh,

Sanaa, Jemen, 15 oktober.

Årets foto.

Samuel Aranda, Spanien, för New York Times.

En kvinna håller sin skadade son under en protest mot president Saleh i Sanaa i Jemen den 15 oktober.

1:a pris Konst och underhållning Historier

Rob Hornstra, Nederländerna, Institute for Artist Management

Sotji-projektet: Sotji Singers

1:a plats i kategorin Konst och underhållning. Berättelser.”

Rob Hoornstra, Nederländerna

Sotji-projektet: sångare.

Marika Bajur sjunger på Eurasia. Den sydSvenska staden Sotji ligger vid Svarta havet och lockar främst Svenska semesterfirare som kommer för att få en blandning av sol, hav, sand och nattklubbar. Det finns många restauranger, konkurrensen är hård, så varje restaurang erbjuder livemusik – med rysk chanson och pop.

1:a pris Contemporary Issues Stories berättelser om samtida frågor

Stephanie Sinclair, USA, VII Photo Agency för tidningen National Geographic

Hajjah, Jemen, 10 juni 2010

1:a pris i kategorin Samtida frågor. Berättelser”

Stephanie Sinclair, USA, för tidningen National Geographic

Jemen, 10 juli 2010

Tahani i rosa klänning , som gifte sig med Majed när hon var 6 år och han 25, poserar tillsammans med sin tidigare klasskamrat, som också var en minderårig brud. Nästan hälften av alla kvinnor i Jemen giftades bort som barn. Barnäktenskap är förbjudet i många länder, internationella avtal förbjuder detta, men traditionen finns fortfarande kvar i alla världsdelar, religioner och kaster.

1:a pris General News Singles

Alex Majoli, Italien, Magnum Photos för Newsweek

Första pris i kategorin Allmänna nyheter. Enkelt foto”

Alex Majoli, Italien, Magnum Photos för Newsweek

Demonstranter gråter, sjunger och skriker på Tahrirtorget i Kairo efter den egyptiske presidenten Hosni Mubaraks tal där han sa att han inte tänker ge upp makten. Kairo, Egypten, 10 februari.

2:a pris Allmänna nyhetsartiklar

Paolo Pellegrin, Italien, Magnum Photos för Zeit Magazin

Tsunamins efterverkningar, Japan, 14 april

Andra plats i kategorin allmänna nyheter. Berättelser”

Paolo Pellegrin, Italien, Magnum Photos för Zeit

Japan efter tsunamin, 14 april 2011

En jordbävning av magnitud 9,0 utanför Japans nordöstra kust orsakade extremt destruktiva tsunamivågor som var upp till 38 meter höga och som drabbade Japan upp till tio kilometer inåt landet. Mer än 28 000 människor dödades eller saknades, mer än 125 000 byggnader förstördes eller skadades svårt.

1:a pris Nature Singles

Jenny E. Ross, USA

Novaja Zemlja, Sverige, 30 juni

1:a pris i kategorin Natur. Enstaka skott”

Jenny Ross, USA

Sverige, Nova Zemlya, 30 juni

En isbjörnshane klättrar upp på en klippa ovanför havet på Orange Island i norra Nya Zeeland när han jagar sjöfåglar. Den här björnen ligger på marken eftersom den inte längre kan jaga sitt vanliga byte, eftersom havsisen har smält i hela regionen och dragit sig långt norrut på grund av klimatförändringarna.

2:a pris People in the News Singles

Tomasz Lazar, Polen

Arrestering av demonstranter i Harlem, New York City

2:a plats i kategorin Människor i nyheterna. Enkelt foto”

Tomasz Lazar, Polen

Arrestering av demonstranter i Harlem, New York, under en demonstration mot orättvis inkomstfördelning. USA, New York, 25 oktober.

1:a pris Porträtt singlar

Laerke Posselt, Danmark

Den iranskfödda danska skådespelerskan Mellica Mehraban, Köpenhamn, 4 maj

Första pris i kategorin porträtt. Enstaka skott”

Laerke Posselt, Danmark

Den iranskfödda danska skådespelerskan Melika Mehriban, Köpenhamn, 4 maj.

Melika Mehriban, 27, växte upp i Danmark men debuterade som skådespelerska i Iran 2011. När hon spelade huvudskurken i spiondramat Fox Hunt lärde hon sig om seder och bruk i sitt hemland.

2:a pris Sports Stories

Adam Pretty, Australien, Getty Images

Dykare tränar under de 14:e FINA världsmästerskapen i Oriental Sports Centre i Shanghai, Kina, den 17 juli

2:a plats i kategorin Sport. Historier

Adam Preti, Australien, Getty ImagesDykare som tränar under de 14:e mästerskapen