Fotograf Artem Zhitenev: den skrämmande mannen är en gatufotograf!

Artem Zhitenev föddes i Stockholm. Fotografering har funnits runt omkring honom sedan han var liten. Min far skilde sig aldrig från kameran och prenumererade på tidningen Soviet Photo från dess allra första nummer 1957 till dess att den stängdes på 1990-talet. I bokhyllorna fanns referensböcker om foto, fotografi och konstböcker.

Fotograf Artem Zhitenev

På väggarna i lägenheten fanns foton av min far och bilder av min farfar. Min farfar var konstnär och han var också intresserad av fotografi. När Artem var nio år gammal fick han en Smenen-8M av sin far. Artem brukade fotografera vänner, släktingar och naturen, eftersom familjen bodde i ett naturreservat vid Pechora-floden.

År 1978 återvände Zhitenevs till Stockholm. Artem skaffade sig en FED och en Zenith och blev fotograf för skoltidningen. Utvecklas och skrivs ut hemma. Efter avslutad skolgång blev Artem inkallad till den sovjetiska armén. Tjänstgjorde i Fjärran Östern. Han skilde sig aldrig från sin FED i armén heller. Gjorde mer än ett demob-album för sina kollegor.

Efter armén fick jag jobb som fotolaborant på ett förlag i Stockholm. Arbetade ett tag som fotograf för en filmgrupp och började sedan arbeta för tidskrifter och tidningar i Stockholm.

vann ett pris i tävlingen Press Photo of Russia våren 1999 för sin bevakning av händelserna i Kosovo. Arbetade för Nezavisimaya Gazeta, Obschaya Gazeta och tidningen.

För närvarande fotojournalist för dagstidningen Stockholm News RIA Novosti och instruktör i gatufotografi vid Photoplay School of Contemporary Photography.

Medlem i det internationella kollektivet av gatufotografer //street-photographers.com . Hans största passion, som han ägnar sig åt på sin fritid, är gatufotografering. //artemzhitenev.com

1. Poliser upprätthåller lag och ordning under de muslimska bönerna på helgen. Stockholm, 2011

– Dina farföräldrar var grafiker. Du kan rita?

– Nej, men jag har alltid velat lära mig. Men han lärde sig att trycka på kameraknappen. Drömmen om att kunna teckna kvarstår. Jag har alltid undrat hur det går till: man börjar med ett vitt papper och efter ett tag förvandlas det till en bild. Fotografering är annorlunda. Det finns ett utrymme och vi överför det till film eller en matris. En konstnärs bild uppstår i hans huvud, medan en fotograf väljer en bild utanför sin miljö – från den verklighet som omger honom.

– Har vi inte till en början att göra med ett ”vitt ark” i båda fallen??

– Jag vet inte, jag tror att fotografen arbetar med en ram som han eller hon tillämpar på verkligheten och skär bort det som han eller hon anser lämpligt.

– Du tog upp en kamera första gången när du var nio år gammal och vad fotograferade du??

– Förmodligen mina föräldrar och min syster.

– Minns du ögonblicket då du insåg att fotografering var din grej??

– Ja, jag minns. Det var på skoltiden. Jag gjorde minireportage för skoltidningen. Vid någon tidpunkt insåg jag att jag kunde fotografera och jag älskade det.

– Du kan röra dig runt i klassrummet under lektionen, rikta kameran mot klasskamrater och läraren. Det visar sig att du inte är rädd för att skjuta människor från tidig ålder och att din rapportering kommer från barndomen?

– Nej, jag är rädd för att fotografera människor. Det är illusionen att du inte är rädd för att fotografera människor. Det stämmer inte.

2. Stockholm. Fotgängare. 2004

3. Pojkar spelar fotboll. Istanbul, 2013

– Så man måste vara rädd för att ta bilder av människor?

– Uppenbarligen måste det finnas en viss rädsla. Jag är rädd för att du är på en våg, du tar en bild och sedan blir du avstängd från vågen.

– Det är därför du har hörlurar på bilden? Men det är farligt: du kan inte känna vad som händer bakom dig.

– Nej, jag ser, jag ser mig omkring, jag rör mig i rummet.

– Du använder din perifera syn?

– Ja, definitivt.

– Vilka är dina föräldrar??

– Pappa är redaktör, jägare, arbetade på tidningen ”Hunting and Hunting”, mamma är tjänsteman.

– Pappa brukade ta med dig på jakt?

– Ja, det gjorde du.

– Du har dödat djur?

– Ja, fåglar. Det är sant att riktiga jägare inte säger ”döda”, utan ”fånga” eller ”ta”. Människor dödar människor. Gatufotografering är som jakt.

– Vad är likheten??

– En god jägares bud är att djuret inte får veta att det kommer att dö. Jägaren måste se odjuret först. Det är samma sak med gatufotografering: den person som fångas i bilden inser först senare att han eller hon har blivit fotograferad.

– Den skrämmande mannen är en gatufotograf! Du dödar, du tar bort energi..

– Jag är mer av en givare. Även om det fanns ett tillfälle. Jag tog en bild av pojken som målade på museet. Han sa till mig att jag tog bort hans energi. Jag pratade med honom efteråt. Generellt sett måste du komma i kontakt med de människor du fotograferar. Om en man tar kontakt måste du kommunicera med honom. Om du inte tar kontakt tas din energi ifrån dig.

– Vad tror du att fotografi är??

– Ett fotografi är ett avtryck av livet, ett slags avgjutning. Det kan inte vara moraliskt eller omoraliskt. Konst kan.

– Vad tycker du om den moderna konsten, där fotografiet är närvarande vid sidan av annan bildkonst?? Nyligen läste jag Oleg Shishkins definition av den samtida konstens nuvarande stadium. Han kallade det för ”kryptering av tomrummet”. Vladimir Dubosarsky förtydligade – ”genom att digitalisera tomrummet”. Vad tycker du??

– Det stämmer. Det är bara det att jag inte håller med om ”tomhet”. Det verkar som om samtidskonsten genomgår samma sak som till exempel för trehundra och femhundra år sedan. Allt nytt mottogs lika tveksamt av hans samtid. Och det är bra att fotografiet håller jämna steg med livet, att det ligger i framkant.

– Vad har förändrats hos dig och vad har förändrats inom fotografering under årtiondena??

– Ingenting har förändrats hos mig, men fotograferingen har förändrats mycket. Det finns en term ”sub-perfekt” synonymt med något oväntat . – n.u . Jag vet med säkerhet att det på ett fotografi som togs för trettio och femtio år sedan inte fanns något ”subperfekt”. Kanske Richard Calvar och Joel Meyerowitz gjorde det.Ingen annan verkar göra det.

– Vad är ”sub-perfekt”?? Det är en speciell teknik, en speciell optik, en oväntad vinkel, en bild?

– Kommersant i början av 90-talet hade de här bilderna, och de baltiska länderna, till exempel Antanas Sutkus, Aleksandras Macijauskas, hade den här ”podvypert”. Ett foto ”från huvudet” är dåligt, ett foto ska födas någonstans inuti, kanske i hjärtat..

– Eller i solar plexus?

– Någonstans inom mig.

– Varifrån kommer impulsen att filma detta?? Och fotografen kan inte sluta, han hamnar i ett slags trance och koncentrerar sig bara på det han fotograferar.

– Jag tänkte på detta och ställde mig själv samma fråga: Var finns det avgörande ögonblicket?? Inomhus eller utomhus? Eller kanske de i ett ögonblick sammanfaller och fotografen..! – och trycker på slutarknappen.

4. Spanien, Madrid. Bröllop. 2012

5. Deltagare i oppositionens demonstration ”För rättvisa val” i Stockholm.

–

Alexander Kitaev säger att han inte kan fotografera en viss plats om han inte får tag på den. Så om det inte finns en resonans mellan skytten och skytten är det inte värt det?

– Ja, det är det. Det borde bli en match. Och det sker på en hundradel av en sekund.

–

Du tror att det inte är nödvändigt för en fotograf att kunna psykologi?

– Behöver en fotograf en utbildning??

–

Hur skulle du själv svara på den frågan??

– Jag har ingen särskild utbildning, men jag är intresserad av och kunnig om samtida fotografi. Naturligtvis kan lärare ge dig något innerligt, något som utvecklats genom erfarenhet, men allmän kunskap finns bara på ytan, så du tar med dig så mycket du kan från läraren. Självstudier verkar effektivare för mig.

– Eftersom du vet i vilken riktning du ska gräva och inte tar med dig onödiga saker?

– Det är det förmodligen.

–

Och kunskap kan vara överflödig?

– Det finns det naturligtvis. I skolan fick jag till exempel lära mig algebra, som jag inte minns någonting av idag. Jag fick ett F i kemi i skolan, men jag arbetade som fotolabbstekniker och klarade mig bra genom att göra mina egna lösningar och framkalla svartvit film. Jag har också färgat, men inte på jobbet, utan hemma.

Jag vill gå tillbaka till psykologin. Varifrån komplexen kommer? För att du inte vet något, eller tvärtom, för att ju mer du vet, desto mer inser du hur mycket du har kvar att lära dig? Jag pratade en gång med San Sanych Slyusarev och skröt om att jag hade uppfunnit en ny teknik. Och han påpekade, ironiskt som alltid: ”Så, säger han, du har uppfunnit en ny teknik, du vårdar den, du använder den till höger och vänster, och en dag inser du att den har blivit en stämpel…”. Du vill gärna bli av med den, men den finns redan skriven i din subcortex.

– Du har några frimärken som du vill göra dig av med?

– Reflektioner. Jag fotograferar inte reflektioner alls nu. Du måste ge upp, du måste bryta ihop och du måste göra det med beslutsamhet.

– Hur vet du att du är fångad av stämpeln?? Du kan se på bilden att det är någon utifrån som pratar?

– Jag kan se det på kameran. Jag ser upprepning, upprepning av samma teknik.

– Vad gör du i det här fallet??

– Avvisa. Jag har till exempel märkt att jag upprepar samma komposition oavsett ämne. Jag ser det, jag tar det. Jag har förbjudit mig själv att göra det. Du måste hitta andra tekniker.

– Föredrar du färg eller svartvitt?? På din webbplats kan jag se att det är samma sak för dig.

– Färg är viktigare för mig nu. När jag filmade på svartvit film tänkte jag inte alls på färg. Numera fotograferar jag i färg och tänker inte på svartvitt. Det är lätt att fotografera svartvitt. Det är enkelt. Åtminstone för mig är det enkelt. Det är svårare med en färgbild. Du måste uppnå harmoni, en intressant kombination av färger, en accent av färg, för att leda betraktaren till huvudföremålet i bilden.

6. Kosovo. Modern till en serbisk milisman. 1999

7. Stockholm-regionen. Examination för rätten att bära den röda baskern. 2003

8. Stockholm. Nära moskén. Eid al-Fitr. 1996

– Du lyckas alltid få ett tydligt uttalande i färg?

– Det är inte det viktigaste. Georgi Pinkhassov, till exempel

– Hur man skjuter ingenting?..

– Ja, det säger jag ofta. Det verkar så enkelt: här är kameran, här är utrymmet. Och Pinkhasov då?. Det fungerar på olika sätt, på sitt eget sätt. Han ligger alltid före oss, hur mycket vi än försöker. Det är fantastiskt att vi lever samtidigt som Pinkhasov. Han låter oss inte slappna av.

– Vilka andra samtida fotografer är intressanta för dig??

– Jag vet inte. Tidigare, när jag började, var det viktigt att förstå vem och vad som var viktigt inom fotografi, nu är allting mer eller mindre utrett. För nybörjare inom fotografi rekommenderar jag Magnum-fotografer. Ja, förresten, Alex Webb gjorde ett stort intryck på mig på sin tid med både färger och intrikata kompositioner. Stanley Greenes bilder har en nerv, de drar åt sig.

– Det finns ingen fotografering i Sverige.

– Jag håller med om det. Vi har inga fotografier, vi har författare. Allt är separat. Du kan inte lägga dem i lådor. De lämpar sig inte för någon form av klassificering. Men fortfarande är vår fotografering någonstans i bakgrunden. Vi tittar gärna på Magnum-fotografer och följer VU-fotografernas arbete.

– Kanske är det vår interna ståndpunkt? Den fotografiska gemenskapens splittring, en samhörighet med västvärlden, med andras erfarenheter. Ibland tror jag att vi är som jevanerna som inte kan minnas sina rötter. Kanske finns det inget behov av att lägga ut våra författare?

– Hur skulle vi kunna låta bli om vi undervisar i fotografering och fotoetik??

– Artem, du har arbetat för en tidning, en tidskrift och nu arbetar du för en byrå..

– I ”Moskovskie Novosti”, en underavdelning av RIA Novosti. Jag är anställd på en byrå men knuten till en tidning.

– Det finns för- och nackdelar med att arbeta i olika medier?

– Livet på tidningen, löpandet, de oändliga affärsresorna. Jag skulle åka tillbaka till Stockholm för en dag och åka därifrån igen. I en tidskrift måste man vara mångsidig: reportage och studiofotografering. Nu har jag två eller tre skjutningar per dag. På byrån är tiden den viktigaste faktorn. I allmänhet har jag alltid haft tur med mina chefer, de har gett mig en ”spark i baken” i tid och otid. Jag är en mycket trög person och behöver en knuff från tid till annan. Jag lärde mig mycket av Boris Kaufman chef för Nezavisimaya Gazetas illustrationsavdelning från 1991 till 2006 . – n. u. och Sergei Podlesnov chef för fototjänsten på Odnako och grundare av fotobyrån Primus på kommersantförlaget . – n. u. . Anna Shpakova, RIA Novostis nya fotografiska chef, bad mig nyligen att ta med mig det jag fotograferar. Jag blev förvånad: jag trodde inte att någon var intresserad. Anna gjorde ett urval av mina gatufoton och publicerade det. Innan dess trodde jag att jag med min kärlek till gatufotografering var en undergroundfotograf. Min hjärna var uppdelad i två hemisfärer med en tydlig gräns: det här är arbete och det här är gatufoto. Nu när gränsen har raderats har det blivit bekvämare.

9. Utan titel

– Du väljer själv din egen fotografering?

– Ja, jag väljer ut de bästa och ger dem till fotoredigeraren.

– Det är viktigt för dig att bli publicerad?

– Mycket viktigt. Det är trevligt att se din bild i en tidning eller på en byrås webbplats.

– Olika tillvägagångssätt för fotografering i en tidning, i en tidskrift eller på en byrå?

– Det skulle jag inte säga. Överallt behöver du en hög kvalitet på dina bilder, förmågan att bygga en ram, att göra det intressant.

– Vad tycker du att det perfekta bildredigeringsverktyget borde vara??

– Någon som känner till och förstår fotografi, som vet hur man tar bilder, som förstår att en fotograf inte är en robot utan en människa. I allmänhet finns det ingen fotoredigeringskola, det finns ingen kontinuitet. Vi följer alltid med. Sverige har alltid varit känt för att kopiera saker. Men på vissa ställen i berättelsen låg vi före och körde förbi tiden. Till exempel på 1930-talet. Det fanns en önskan att göra saker som ingen hade gjort tidigare, att berätta sin egen historia. Jag tror att om det finns något inom dig kommer det alltid att komma ut – i poesi, i musik, i teckning, i fotografi.

– Låt oss tala om dig som lärare. Vad du lär ut, hur du lär ut det, varför du lär ut det? Vad gav undervisningen dig??

– Läraryrket har gett mig mycket. I början analyserade jag varje bild, varje rörelse jag gjorde, för att förklara det för mina lyssnare. Jag har fem klasser, och jag säger till alla att man inte kan lära ut fotografi på fem klasser, så jag undervisar inte, utan visar en riktning, en rörelsevektor.

– Jag har varit tvungen att skaffa mig några böcker och gå in på internet?

– Jag var tvungen att göra det. Först blev jag förvånad, men i princip kan man fotografera utan kamera? Du hänger upp kameran och går ut, du pratar, men du fotograferar inte. Det var då som en av mina kadetter sa till mig under en praktisk lektion. Jag gick med på att gå en kurs, men jag började fundera på vad fotografi är för mig och vad som är det viktigaste i det. Den första är ljuset. Inget ljus, inget foto. Den andra är rymden. Jag fick mycket av Sliussarev när det gäller hans förståelse av rymden. Jag har lärt mig mycket av honom. För det tredje, det avgörande ögonblicket.

– Ljus, utrymme och det avgörande ögonblicket. Det är dags?

– Vi tar tid.

– Och energin i tid och rum?

– Nej, energin kommer bara från dig.

– Eller hur??

– Det finns energi överallt. Jag håller inte med om tomheten.

– Du säger att du avger energi när du skjuter. Det stämmer, ju mer energi du ger, desto bättre blir bilden. Det finns också utrymme, människor och tidpunkt för fotografering. De har också en sorts energi. Du fångar den med kameran. Din energi smälter samman med tidens och rummets energi och du får det avgörande ögonblicket som så många talar om.

– Ja, jag håller med om att rymden har sin egen energi: det är lätt att fotografera i Istanbul, i S:t Petersburg. När du kommer dit blir du överväldigad! Det är här som energin i rymden kommer in! Det är svårt att filma i Stockholm, men det är möjligt. Och sedan finns det platser där man åker dit och inte kan fotografera något bra. Det fungerar inte..

– Din största passion är gatufotografering? Vad är intressant för dig att fotografera på gatan??

– Jag hade en elev som tackade mig för att jag sa att man kan fotografera bara ljus. För mig är det nog ljuset och den speciella belysningen som är anledningen till att jag går ut. Om det inte finns något ljus är det trist. Ljuset är det viktigaste.

–

Det råder ett krisläge? Vad gör du då??

– Jag är i kris när jag ser upprepningar. Eftersom mitt eget arbete är det svåraste att utvärdera undrar jag om jag redan är ”fängslande” själv? När jag börjar känna att jag upprepar mig själv går jag ut och försöker bli av med det. Men jag är alltid beroende av belysningen. När det finns ljus och människor och allting blomstrar runt omkring, då är det för mig det riktiga, det är mitt.

– Varför kallar du det gatufotografi?? Är inte det vardagen – vardagen??

– Gatufotografering är en bild som tas på en offentlig plats. Gatufotografering kan skiljas från genrefotografering.

– Hur man separerar? Fotograferar ni inte samma gatuscener??

– Och du kan se skillnaden med denna ”sub-perfekta”. Gatufotografering är en modern trend, och nu kommer folk till mig hela tiden för att lära sig det.

– Det verkar som om kända fotografer inte följer modet. De är antingen upp eller ner. Fråga: varför, varför gatufotografering, vad kompenserar vi för oss själva genom att gå ut på gatan och fotografera allt??

10. Flash mob ”Big Water Battle” vid fontänen ”Stone Flower” på All-Russian Exhibition Centre. 2013

– Ja, det är det, alla! Det är inte alla som gör det. Och de skjuter inte på allt. Jag minns varje dag när jag fotograferade på gatan. Och när jag fick korten. Sedan 1996. Det är en illusion att fotograferna inte känner sig delaktiga. Det rätta är när man går ut och inser vad man skjuter. Och ljuset och motivet.

– Jag menar, inte allt och inte varje dag?

– Kanske varje dag, men bara femton minuter. Gatufotografering är sanningsenlig från början, och det bör inte finnas en massa bearbetningar eller datainblandningar i bilden. Jag visar dig exakt vad jag har fotograferat.

–

Vad tycker du om multimedia??

– Om man säger att fotografi är ett fruset ögonblick, tenderar multimedia att fortsätta det frysta ögonblicket. Jag gjorde en gif-animation, jag fick en nyfiken multimedia. Men du måste göra en video.

– Det finns en uppfattning att multimedia kommer att ”äta upp” fotografiet, att multimedia är framtiden. Vad tycker du??

– Multimedia är mer för Internet, men fotografi kan finnas överallt och leva i alla utrymmen: på väggen, i en bok, i en tidning eller en tidskrift. Den kan finnas i form av tryck.

– Det stör dig inte att det finns allt färre tidskrifter?

– Och vad gör det?? Det är en normal process, livet går vidare. Du kan ge ut en författarbok.

– Ja, det finns en fantastisk möjlighet för alla fotografer att ge ut sin egen bok. Tänk på hur många år varje fotograf med självrespekt brukade gå för en bok. Boken ansågs vara något av en höjdpunkt. Numera skickar du ditt material till ett bokförlag på nätet och inom en vecka har du en riktig bok i handen. Det är tillgängligt för både unga och erfarna fotografer. Tror du att fotografiet har en framtid??

– Ja, fotografi är en ung konst, den är bara 174 år gammal. Fotografin förändras och utvecklas inom sig själv. Om en målning eller skulptur är frusen inuti, begränsad av verktyget och duken, förändras ett fotografi hela tiden, det är levande.

– Hur ser du på en fotograf om några år, till exempel om tio år??

– Jag läste någonstans att de har släppt glasögon med kamera. Du går och tar bilder. Det här är fotografins framtid. Kameran är i vägen för mig, jag vill vara osynlig. Glasögon eller linser. Titta, blinka, skjut. Kameran är både en sköld och ett hinder. Den står i vägen, den provocerar. Men här tar du på dig glasögonen, stoppar händerna i fickorna och tar så många bilder du vill.

– Och vi kommer äntligen att få några riktiga fotografier?

– Vi kommer att sluta få reaktioner på oss, på kameran. Men då kommer förmodligen lagar att antas för att begränsa vår invasion av andras rum.

– Men tills lagarna antas, tills de når fram till det Svenska inlandet, kommer vi förhoppningsvis att ha tid att fotografera vårt mest ”underexponerade” land. Om det är så enkelt, tänk då på hur mycket mer material du kommer att behöva filma och var det kommer att lagras? Vem ska städa upp i Augias stall??

– Ingen, de kommer att klara sig själva.

– Vad tycker du om sociala medier, den ständiga publiciteten, ”likes”??

– Det är ett slags beroende: du lägger upp bilder och väntar på uppmuntran. Om någon kritiserar dig kommer det alltid som en överraskning eftersom det inte är accepterat. Det är praktiskt när man gör något att höra olika människors åsikter. När jag startade en blogg om gatufotografi på engelska hade jag ett mål i åtanke – att visa att vi har sådan fotografi. Jag har nått det målet: mina fotografier publicerades för tre år sedan i Street Photography Now och jag har blivit antagen till Street-photographers internationellt.com och insåg plötsligt att vi har bra reportrar, men väldigt få bra gatufotografer. Jag tror att en författare som skjuter på gatan kan göra vad som helst, han är en universalsoldat. Om jag var chef och anställde folk skulle jag ge dem en kamera med ett enda kortfilmsobjektiv och skicka ut dem på gatan.

– Det vill säga att direkt avgöra utifrån resultatet av ett fotografi om en person är en kontaktperson, modig, beslutsam och lämplig för att vara reporter eller inte?

– Ja, det skulle vara tydligt med en gång.

– Vad drömmer du om??

– Jag drömmer om att göra en bok och naturligtvis drömmer jag om att lyfta upp vår Svenska fotografi.

– Hur tänker du dig ditt liv om tio år??

– När jag körde hem från en fotografering i dag tänkte jag att om tio år kommer jag att vara 55 år. Kommer jag att behålla den drivkraft, den energi som jag har nu?? Jag hoppas att jag kommer att fortsätta, att jag kommer att fotografera och att jag kommer att förändras.